Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sista boken från Torgny?

/
  • Den vemodiga västerbottningen.  Torgny Lindgren har hunnit bli 72 år och har en 45 år lång författarkarriär bakom sig. Hemmet är fullt av böcker – någonstans mellan 10 000 och 15 000 exemplar, uppskattar han.

Mormor, mamma och spionen Wennerström tar plats i Torgny Lindgrens minnesbok. Den är skriven med oefterhärmlig munterhet – och ett starkt vemod. Kanske, säger han, blir det inte fler böcker nu.

Annons

Boken som kommer i höst heter ”Minnen”, men inte ens titeln är fri från ironi. Torgny Lindgren är djupt misstänksam mot författare som skriver om sina liv. Själv litar han inte till sina hågkomster.

För att bättre åskådliggöra varför använder han en typisk Lindgrensk metafor. Den innehåller en filmprojektor och en gammal, sönderskrapad film där de så gott som utraderade bildrutorna rasslar och svischar förbi i full karriär.

– Så stannar den upp så att man under bråkdelen av en sekund ser en enda bildruta. Precis sådant är människans minne. Vi kan se i ett visst ögonblick, stimulerade av madeleinekaka, eller vad det nu kan vara, ser vi en enda bildruta. Sedan rasslar alltihop vidare, säger han.

Det är lockande att använda samma grepp som Torgny Lindgren för att skildra den sommarintervju som genomförs i författarens hem utanför Rimforsa i Östergötland.

Solen lyser upp det nästan smärtsamt vackra landskapet utanför den gamla prästgården, i hagen intill står en av Sveriges bevisat största ekar och susar och i hallen parar sig lånehunden Vesta med en resväska. ”Jaså, håller du på att göra små plånböcker?” undrar Torgny Lindgren roat.

Allt finns bevarat i anteckningsblocket, på bandinspelningen, på de fina bilderna från dagen.

Men det som verkligen fäster i minnet är allvaret i Torgny Lindgrens röst när han talar om framtiden. Om sitt skrivande, om sitt noggrant utformade livsprogram och böckerna han planerat att skriva. I ”Minnen” räknas de upp, en efter en. Romanen om åldringarnas revolution. Boken om Gustav Mahlers sista resa. Berättelsen om jungfrun som togs av rövarna vid Finnforsfallet. Det västerbottniska skogsarbetets historia.

Frågan – ”hur ska du hinna med allt detta” – och hans svar:

– Ja, det är frågan. Det är därför det står i boken att det blir nog inte gjort. Det är med någon sorts vemod som man får inse det, att det där vart inte av.

Och följdfrågan, den som klipps av, tvärt, men inte ovänligt. ”Blir det några fler böcker än den här?”

– Det där får du int fråga, men jag tror inte det.

Vemodet har sina randiga orsaker. När Torgny Lindgren påbörjat skrivandet av ”Minnen” drabbades han av allvarlig sjukdom, en infektion resulterade i allmän blodförgiftning, med sjukhusvistelse som påföljd.

Med hjälp av penicillin blev han till sist frisk. Men det tog mycket kortare tid att gå upp de 16 kilo han rasade i vikt än att komma över den känsla av dysterhet som tog fäste i honom.

– Själva skrivandet har alltid varit lustfyllt för mig, så jag ska verkligen inte klaga. Däremot kan jag väl säga att jag under de här två senaste åren har varit satans melankolisk för att uttrycka det milt. När man blir äldre ser man på något sätt meningslösheten väldigt tydligt – och fåfängligheten i människans liv.

Detta sagt av en författare som med lika delar allvar och munter inlevelse skildrat död och sjukdom i sina böcker. Än dricker huvudpersonerna var (”Hummelhonung”), än drabbas de av digerdöden via en loppa i en kaninpäls (”Ljuset”), än sprider de sina tuberkelbakterier genom den allra bästa pölsan i hela landet (”Pölsan”).

Ända sedan barndomen har Torgny Lindgren på sätt och vis vistats i dödens väntrum. Han fick tidigt diagnosen tbc, kallades för Lungsoten av mindre subtila kamrater och tillbringade mycket tid i köket hemmavid, eller med mormor, historieberätterskan.

Vid 13 års ålder blev han friskförklarad och har vid 72 års ålder en djupt rotad skepsis mot läkarvetenskapen.

– Jag är ju inte så oerhört angelägen om att springa till läkare nu för tiden. Det bottnar i en kunskap om att när man går till läkare är det början till slutet. Hemikring var det, jaha, han har fått gå till läkaren – då väntade man bara på döden.

Barndomen lade också grunden till hans stora kunskap om och kärlek till matlagning. När det vankas kåldolmar, rullader eller varför inte pölsa i det Lindgrenska hemmet kan man nästan vara säker på att det är författaren själv som stått för tillagningen.

Denna dag, när intervjun görs, blir det ”simpel” pyttipanna, på riktigt kött och färskpotatis, att avnjuta framför en annan av passionerna: fotbolls-VM.

Och när livets projektor rullar i gång filmen i Torgny Lindgrens ”Minnen” är det inte bara piprökande mormor, mamma och pappa, spionen Stig Wennerström, politiker som Olof Palme och författarkollegor som Göran Tunström som fixeras i de där fragmentariska bildrutorna. Maten som en symbol för den största kärleken och omvårdnaden finns där också.

I ett avsnitt skildrar Torgny Lindgren sitt sista samtal med sin döende mor. Det är en livsviktig dialog, ett ögonblick som inte får slarvas bort. De talar om vädret, om att Torgny måtte klä på sig ordentligt.

– På slutet får jag hennes recept på hur man torkar renkött i ugn. Ser man inte att det handlar om något mer än maten?

(TT Spektra)

Mer läsning

Annons