Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skamlöst privat – Folkteaterns Alexandra Zetterberg Ehn berättar allt om sin mamma

/
  • Alexandra Zetterberg Ehn berättar om sin egen barndom och sina mammor i sin kommande föreställning. ” Om ’Projekt: Mamma’ varit en bok skulle det ha stått ’till min familj’ på försättsbladet”, säger hon. Privata föremål ingår i rekvisitan.
  • Dagbokens hemligheter avslöjas i
  • Privata familjebilder ingår i föreställningen
  • Folkteaterns skådespelare Alexandra Zetterberg Ehn som bäbis.
  • Fotografier, dagböcker, dokument och privata föremål ingår i rekvisitan.
  • Fotografier, dagböcker, dokument och privata föremål ingår i rekvisitan till Alexandra Zetterberg Ehns öppenhjärtiga

Folkteaterns Alexandra Zetterberg Ehn öppnar sin mammas dagbok på scenen när "Projekt: Mamma" har premiär. Föreställningen är skamlöst privat, erkänner hon själv.

Annons

Pärmen är sliten. Ett namn står textat utanpå. Det är ett anteckningshäfte fyllt av personliga tankar och noteringar med bläck i gammaldags skrivstil. Får man verkligen läsa någon annans dagbok?

Men jo. Det får jag göra. Dagbokens nuvarande ägare låter mig bläddra. Här står skrivet om dagen när hon föddes, hur solen strömmade in genom sjukhusets fönster.

Alexandra Zetterberg Ehns döda mamma berättar.

Den här dagboken är upphovet till en teaterföreställning som snart har premiär i Gävle. Folkteaterns andra urpremiär på kort tid (efter ”Framtiden i mig”).

Och den känns så privat att man får stora skälvan.

Dagboken är inte enda dokumentet. Jag får också ta del av socialtjänstens utlåtanden om fosterhemsplaceringar och se fotografier på en kvinna som på 50-talsvis är tjusig som en filmstjärna.

Det är på riktigt när skådespelaren Alexandra Zetterberg Ehn i sin föreställning söker sanningen om barnet Alexandra och den kvinna hon såg som sin mamma. Men som egentligen var hennes mormor, hennes dagboksskrivande mormor Margit.

– Jag är en detektiv i mitt eget förflutna. Men jag har tagit mig rätten att välja det som sticker ut, som berör mig, säger Alexandra Zetterberg Ehn.

Spontant vill jag nu återberätta hela denna historia om önskade och oönskade mamma-skap. Om en liten flicka som föddes i Paris, skickades till Sverige, och tillbaka till Frankrike igen. Som glömde sina språk. Som hade en biologisk mamma som ville förverkliga sina skådespelardrömmar hellre än att byta blöjor.

Jag försöker låta bli att avslöja allt. Men jag blir så uppfylld av att höra Alexandra Zetterberg Ehns tala. Och då står hon inte ens på scenen än. Vi träffas inför ”Projekt: Mamma” som har premiär 23 april.

Barnet Alexandra brukade ibland ta sin tillflykt till en garderob. Högt upp stod en rad häften på en hylla.

Själv mamma, över fyrtio år senare, återser Alexandra Zetterberg Ehn häftena. Efter en begravning. I handen håller hon boken med sitt eget namn utanpå. Och öppnar för första gången.

Det visade sig att Margit Zetterberg hade fört noggranna anteckningar under hela Alexandras barndom.

– Det var som att återfå den! Plötsligt kommer jag ihåg saker som jag inte visste att jag mindes. Nu kan det hända när som helst, inte bara just när jag läser, att ett tydligt minne kommer tillbaka.

– Jag har velat göra något av det här materialet i säkert tio år. Men först nu kändes det möjligt, säger Alexandra Ehn Zetterberg.

– Jag var chockad och stressad. Det var så konstigt att läsa om sig själv som litet barn. I början ville jag ta hela lådan och bränna upp den.

Under tiden har offentligt utfläkt privatliv blivit vardagsmat och även en hyllad litterär genre, åtminstone när män som Karl Ove Knausgård skriver ”självbiografiska” romaner eller Lars Norén publicerar sina dagböcker. När 1970-talets kvinnliga författare steg fram för att berätta om kvinnors vardag benämndes det istället lite nedlåtande bekännelseböcker.

”Projekt: Mamma” har direkta kopplingar till just 70-talets kvinnorörelse. Kanske oavsiktligt ställs frågan om vi nått längre? Vad blir statusen som konstnärligt verk?

Men visst känns det extra nervigt och intimt. När personen som ska stå ensam framför publiken är Alexandra Zetterberg Ehn själv. Hon ger röst åt den dagboksskrivande mamman. Hon ger röst åt barnet. Hon ger röst åt dagboksläsaren och mamman Alexandra Zetterberg Ehn. Verklighetens och teaterns roller går ihop. Det går inte att komma ifrån.

Dagboken kommer att vara med som rekvisita. Numera har den avsnitt ilsket markerade med rosa överstrykningspenna. Det innebär inte att Alexandra Zetterberg Ehn är arg eller hämndlysten.

– Mamma var en fantastisk person. Jag beundrade henne oerhört. Hon är fortfarande min idol.

När Alexandra Zetterberg Ehn säger ”mamma” känner jag mig ibland osäker på vem honom menar. Mormor Margit eller den biologiska mamman som ofta är frånvarande, diffus, på väg någon annanstans.

Margit Zetterberg skrev engagerade debattartiklar och demonstrerade. Hon befann sig mitt i 1960- och 70-talets uppror.

En annan viktig bok som Alexandra Zetterberg haft med sig under arbetet med föreställningen är därför Grupp 8-pionjärerna Maud Häggs och Barbro Werkmästers ”Frihet jämlikhet systerskap” från 1971. Återfunnen i ett antikvariat. En gång en feministbibel.

Mammorna i hennes liv sökte frigörelse. Alexandra var ett efterlängtat barn men hur skulle de ta hand om henne och samtidigt hinna befria sig själva?

Även om – eller tack vare att – Alexandra Zetterberg Ehn hade en uppväxt som var mycket annorlunda, så kommer den ovanligt tydligt att illustrera tidstypiska problem.

Utvecklingen symboliseras händelsevis av ett jubileum. ”Projekt: Mamma” har premiär 2016. Mamma Margit föddes 1916. Hon var 50 år när Alexandra föddes. I vår är Alexandra själv 50.

– Frågorna om frihetslängtan kontra moderskap är fortfarande aktuella, menar hon.

Men pappa då? Jag måste ju fråga. Och får veta: han var en tillfällig bekantskap i Marseille!

– Det kan ju verka nästan skamlöst privat att utnyttja en dagbok som mamma skrivit bara till just mig.

Men skamlöst privat är orden som Alexandra Zetterberg Ehn känner sig redo att använda.

– Vem är intresserad av min gamla familjehistoria? Tänkte jag först. Men ju mer privat jag blir, desto mer säger människor att de känner igen sig, konstaterar hon.

Skriver du själv dagbok?

– Nej, det har jag aldrig gjort. Inte ens nu.

Mer läsning

Annons