Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skammens tystnad?

/
  • Gasklockeinvigning. Då lät Folkteatern en ängel gå genom rummet.  Det blev som en finstilt påminnelse om vilka som först upptäckte området.

Gävlepolitikern Carina Blanck invigningstalade på gasklockeområdet i lördags. Hon skämdes lite, verkade det.

Annons

För att man haft så många invigningar tidigare av varje hus på området. Men hon ursäktade sig inte. För nu var ju äntligen hela alltet klart. Och invigningar, läs jippon, kunde man visst aldrig få för många av.

Det var ungefär det hon sa.

Gävletjänstemannen Mats Öström talade också, nostalgiskt, om hur han sovit intill gasspisen som barn. Och nu stod både han och gasfabriken i kulturens tjänst istället, tihi.

Det var ungefär allt han sa.

Men ingen av de två talarna nämnde ett ord om Peter Oskarson.

Och det, det borde de skämmas för.

Utan teaterchefen Oskarson hade det inte funnits något gasklockeområde att inviga.

Jag kan förstås inte vara hundraprocentigt säker på den saken.

Jag kan däremot vara helt säker på att vi är många Gävlebor som uppfattar det så.

Innan Folkteatern under Oskarsons ledning spelade teater i Gasklockorna hade vi aldrig ägnat Gasklockorna en tanke.

De föddes då. Som en fantastisk scen. Som ett fantastiskt rum för teatern.

Facklor tändes på gården i natten. Det blev en magisk plats. Enstaka, dyrbara, gånger.

Med Oskarsons teater väcktes också drömmen om ett kulturcentrum i Gasklockorna.

Oskarsons teater öppnade våra ögon för ett fantastiskt rum i staden.

Det hade känts rätt om Peter Oskarson varit den som stod där vid porten till Stora Gasklockan och invigde i lördags.

Även om området kanske inte blev som han föreställde sig. Inte Folkteaterns hem utan ett öppet hus för hundföreningar, talangjakt och pensionärskörer.

Att drömmen skevar ska inte diskuteras här. Hur och om området kommer att leva får visa sig.

Men i mitt och många Gävlebors minne var Oskarson den som öppnade dörren, som såg, och använde sig av, de nakna gasklockemurarnas möjligheter.

Kanske hade han tvärt sagt nej om han blivit tillfrågad att inviga Gasklockorna.

Men blev han ens tillfrågad?

Blev han bjuden över huvud taget?

Tänkte inte på det, är ett svar jag får.

Folkteatern är inbjuden. Det ska väl räcka, Oskarson slutade ju för längesen, är ett annat svar jag får.

Men det går inte att komma ifrån obehagskänslan i lördags.

Det var som om Oskarsons Folkteatern aldrig hade funnits.

Trots att det blev den största kulturhändelsen i Gävle någonsin när Sveriges mest omtalade regissör drog in och lockade med sig skådespelare som vi i dag ser överallt på film och i tv.

Jag kan förstås inte vara hundraprocentigt säker, men jag tror att han hade invigt Gasklockorna i skenet från brinnande eldkorgar, med extatisk musik, dansare och flygande akrobater i vårnatten.

Nu var det lokaler som visades upp. Magin ville inte infinna sig i lördags. Utom i den lilla gasklockan där snurrscenen långsamt vred sig och dagens Folkteatern lät en ängel gå genom rummet (i luften!).

Folkteatern gav några miniföreställningar och en föraning om sin nästa premiär i Lilla Gasklockan. Dansaren/koreografen Birgitta Egerbladh med Folkteaterns ensemble. 13 februari 2010.

Förresten, ska man våga tro att det har tillkommit en busshållplats i närheten tills dess?

I mitten av 1980-talet upptäckte Folkteatern Gasklockeområdet och påvisade lokalernas oanade möjligheter till sceniska och publika lösningar, kan man läsa i en broschyr från Folkteatern.

Ja, så var det.

”Folkteatern etablerade en ny spelplats i Gasklockorna och satte 1988 upp ’Den stora vreden’ som första produktion på Atlasområdet”. Ja, så var det.

Varför sa ni inget, Öström och Blanck?

Mer läsning

Annons