Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skjul för urban medelklasspublik

/
  • Vad ska vi med Wij till? Trädgården som konstprojekt (av Clara Diesen och Patrik Qvist) väcker oväntade frågor, farhågor – och beundran.
  • Vad ska vi med Wij till? Trädgården som konstprojekt (av Clara Diesen och Patrik Qvist) väcker oväntade frågor, farhågor – och beundran.

Är Wij Trädgårdar ett elitistiskt projekt?

Det är den frågan jag arbetar med när jag ger mig av mot Ockelbo i varm augustieftermiddag. Det är den frågan jag vill ha svar på, som jag vrider och vänder på när jag är där. Och som fortfarande jagar mig när jag åker därifrån och det är dags att skriva.

Annons

Landskapsparken i Wij Trädgårdar är konstprojekt och lantbruk i ett. En bit innanför huvudentrén brer den ut sig till vänster, med fält av olika kulörer och växtlighet. Här finns dinkel, råg, lin, åkerböna, hampa och en hel del annat.

Mitt i allt står en rad skjul på diagonalen, vid första anblicken som om de alltid stått där, de verkar vara ett med jordbrukslandskapet. Men det har de inte, de är i själva verket konstverk som konstnärliga projektledaren för parken, Patrik Qvist, skapat.

Tillsammans med ett par skyhöga stolar (tänkta att klättra upp i och sitta och blicka ut över landskapet) och textskulpturer i järn, utgör de konsten i parken så här långt. Järnskulpturerna består av meningar i skrivstil, som kommer från poeten och dramatikern Clara Diesens (för övrigt Qvists hustru) diktsvit ”Samtal med platser”.

”Lyssna det är frön som faller”, står det i ett av fälten. Och i ett av skjulen, under vinjetten ”Rötternas dolda språk” hänger rotsystem av olika slag från tunna trådar i taket. I en gammal lada hänger en temporär skalbaggeutställning signerad Erik Olof. Linet är gult och himlen blå.

Jag tycker att det hela är vansinnigt vackert och fascinerande.

man veta att det här – skjul, fält, järnbokstäver – är konst? Från den lilla grusgången ser det ut som vilken vy som helst genom ett bilfönster längs landsväg. Hade jag inte vetat att här finns ett konstprojekt hade jag bara gått förbi.

Wij Trädgårdars vice VD och trädgårdsmästare Lars Krantz tar emot tillsammans med Lars-Göran Frejd, ansvarig för landskapsparken och dess ekologiska odlingar. Krantz börjar berätta.

– Innan man sår ett frö måste det finnas jordmån. Och det gör det här i Ockelbo. Då kommer frågan: Vad ska man odla? Upplevelser, kunskap, insikter – kan man odla sånt? Vi frågar oss hur man tillgängliggör lantbrukets förutsättningar för stadsbor: Hur kan man överbrygga klyftan mellan det urbana och landet?

– Vi måste låta landskapet komma till tals, och här gör vi det på ett sätt som är unikt. Det är inte bara lantbrukarna som är delaktiga; konstnärer, designers och trädgårdsmästare är inblandade.

r lite av en Ernst Kirchsteiger-typ, han är välformulerad, passionerad och orden kommer ur honom som ett rinnande vatten. Det handlar om att hitta en livsstil som är vinnande och generös, utan att det sker i konflikt med miljö och hälsa, berättar han.

Lusten att skapa en sådan livsstil är han övertygad om att den sätts igång av sinnliga upplevelser. Därav konsten alltså: Hur kan vi via konsten beröra frågor om hållbarhet?

Jag förstår frågan, uppsåtet och tanken bakom. Men undrar ändå. De här skjulen, de rostiga bokstäverna och de ekologiska odlingarna. Vem ska det locka och intressera annat än de redan invigda?

– Jo, tillstår Krantz, det förstås. Men det är vår uppgift att provocera och problematisera, att göra det här tillgängligt ur en annan aspekt.

– Trädgårdsbegreppet har varit så odlat och cementerat av damtidningskulturen i decennier. Allt ska helst vara blått, vitt och rosa. Vårt uppdrag är ett annat, att med trädgårdskonst berätta om det som finns, men inte alltid syns.

. Jo. Men vem blir provocerad av ett skjul – annat än möjligen på det där ”jaså, sånt här kan man minsann lägga pengarna på”-sättet? Borde det inte finnas någon lättare, bättre väg som fler människor kan tänkas vilja slå in på?

Så tänker jag å ena sidan. Å andra sidan är jag helt betagen av Wij Trädgårdar och Landskapsparken. Och när Lars-Göran Frejd börjar berätta om odlingarna, den sexåriga växtföljden och grupperar grödorna i tre huvudkategorier – ja, då är jag ju ohjälpligt fast.

Dinkel, till exempel, har ett rotsystem som gör att det tar upp näringsämnen ur marken mycket bättre, att jämföra med vanligt vete som i princip är beroende av konstgödsel. Det hade jag ingen aning om innan, och jag hade ingen aning om att jag ville veta det heller.

stannar vi och Lars-Göran Frejd sticker en bukett perserklöver under min näsa. Vilken doft!

– Föreställ dig när det är kväll och skugga, när hela fältet här doftar på det viset, säger han.

Perserklöver. Det är omöjligt att inte förföras.

Jag kom hit för att titta på konst och blev omåttligt intresserad av ekologiska odlingar. Uppdraget utfört då. I mitt fall åtminstone. Så: skit i provokationerna! n

Mer läsning

Annons