Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skogens okända konung

/

Annons

Paul Willén har målat ett lappländskt landskap med en flarkmyr, en lurig sorts myr som han en gång gick ner sig i när han försökte skida hem till skogskojan om kvällen. Han var ensam i sitt lappländska landskap och det tog sin tid innan han fick av sig skidorna och kunde ta sig upp ur det kalla vattnet. Skidorna fick han hämta ett par månader senare när isen smält.

Nu har han målat myrlandskapet i olja med sina taniga barrträd. Den finns med i hans utställning på Galleri Lätting i Gävle.

– Där högg jag, men det var en dålig huggning. Den gav bara en elva kronor per dag, säger Paul Willén och pekar mot de glesa granarna i målningens högra del.

Gävlebon Paul Willén bodde i sin barndom på ett fideikomiss i Östergötland.

Inte så att han hörde till den grevliga familjen, utan han växte upp i en av godsets gårdar. Greven hade roat sig med att döpa gårdarna efter militära bedrifter, så Paul Willén växte upp på Wartenburg (en lyckad övergång av Elbe under Napoleonkriget 1813) i den östgötska skogen. Nu har han målat gården i fågelperspektiv. Den ligger i en ljus glänta.

Utställningens tyngdpunkt är Paul Willéns nya måleri, men det har historia. Här finns en avdelning teckningar gjorda för 60 år sedan, då han i 20-årsåldern lärde skogshuggaryrket. Under 40-talets sista år rörde han sig i många landskap och tecknade på lediga stunder både i blyerts och med kol.

Det var före motorsågens tid, och i ett fint självporträtt sitter han framför en kolmila som han lärde sig bygga (det ingick i utbildningen), och i en annan teckning är kamraten som hette Andersson och så en rad vackra kvinnor som Ingrid Bergman. Han hade enbart skolans teckningsundervisning bakom sig. Och en särdeles begåvning.

Man kan säga att Paul Willéns väg till konsten skett i få språng. Han kallar sig skogsman, och det var han under många år i yrket som skogsvårdschef på Korsnäs, dit han kom i början av 50-talet. Han gick i pension för 20 år sedan. En akvarellkurs drog honom definitivt tillbaka till konsten.

Det mest typiska för Paul Willéns målningar är ett slags förankring, att de har något som berättar om att någon har varit där. Denna speciella känsla markeras ännu starkare i några av de nya målningarna genom att det också finns människa i landskapet. Kanske är det skogsmannens erfarenheter som förmedlas genom färgskala, detaljskärpa, sjöns vågblänk eller något annat. Men människan tar inte över, utan människa och landskap samspelar.

I ”Koncentration” ser vi en man på språng över en klippskreva vid Fågelsundet i Norduppland – han har tagit sats, steget finns i luften och armen pendlar: han hoppar. Det är vardagligt, men skildrar också det märkvärdiga i att leva, att kunna hoppa och vara här vid havet och klipporna. ”Sarek” skildrar en man på skidor som tar en paus medan han betraktar fjällen i fjärran. Han tycks känna dem väl. De är hans vänner. Det är inte människan mot naturen, utan människan i naturen.

Även om ingen människa syns till i den storslagna målningen av sjön Ängratörn Hälsingland, kan vi genom det varsamt skildrade vattnet, bottnens och strandens stenar och höjderna i fjärran, förstå att detta är en särskild sjö. Här hade författaren Albert Viksten sin skrivarstuga, den han kallade Paradiset.

Och de krafter som finns i det stormiga havet sett från Förrådsberget är så precist skildrade att man känner att de skulle kunna lyfta havet till dubbel höjd, medan Hemlingbybäcken och en bäck söder om Älvkarleö samlar ihop ett stillsammare vatten som så småningom ska nå samma hav.

Teckningarna var försvunna under många år, men nu har de kommit fram i ljuset och inspirerat honom till att teckna barn. Det är fina teckningar, inga schabloner utan skildringar som fångar människors känslor.

Många av dagens yngre konstnärer är starkt intresserade av den realistiska teckningen, och jag tänker att den konstnär som håller sig till sitt uttryck sällan känns passé. Paul Willén myser lite när vi talar om den saken.

– Och nog tycker jag att en del av mina målningar påminner om Karin Mamma Anderssons, säger han. Han menar inte att han hör till hennes skara av efterföljare. Likheten slog honom i somras när han såg en utställning av hennes akvareller.

Han har inte fel. Hur kan en man med det ögat för landskapets krafter och skiftningar ha fel? Och Karin Mamma Andersson är ju en skogskvinna, från Luleå. n

konst

Paul Willén

Kulturhus Lätting, Gävle

Pågår 19–30/12

Mer läsning

Annons