Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Släggan som krossade tjuren inom mig

/

Annons

Jabba med vänstern, så kommer högern som en slägga!

Vi pojkar fnös på boxarvis, gömde oss bakom egentillverkade handskar och försökte tala göteborgska likt idolen Ingo, när vi dansade omkring som kalvar på det dammiga jordgolvet inne i vedboden. Det var sommarlov och en natt i juni 1959 satt hela familjen församlad i kökets utdragssoffa och jublade, likt våra grannar på Järngatan, när Ingemar Johansson bankade skiten ur en amerikansk neger som hette Floyd Patterson.

Vår nye världsmästares knytnäve transformerades symboliskt till högerslägga och döptes omedelbart om till Tors hammare. För en slägga har alltid representerat manlig kraft. Och vem var manligare än Ingemar Johansson på den tiden? Jag har viss förståelse för att högersläggor och nordiska gudar förknippas med testosteron och manlighet. Jag har själv svingat tunga släggor mot spetsade träpålar ute på byggarbetsplatser i trakten, så att marken gungat under mina fötter. Jag vet hur det känns. Det känns mäktigt och för varje slag växer tjuren inom en.

Tig ditt kräk! Dig skall min krafthammar, Mjollner, målet betaga. Min högra hand dig slår med hammarn, som drap Rungner, så att i dig vart ben blir bräckt, röt Ving-Tor i ”Eddan”.

I folktron framställs Tor alltid med svällande muskler och ett grymt drag kring munnen, medan blixtar lyser upp den svarta himlen kring hans stora hammare. När Jeremia i Gamla testamentet vill förklara kraften i Guds ord skriver han: Det kan man påstå är ord och inga visor.

Nämner vi ordet slägga så ser de flesta av oss, utan att reflektera, en kraftfull rallare som slår i rälsspik ute på någon norrlandstundra eller en muskulös, och därtill svettig, smed som bankar släggan mot städet framför sin ässja och sedan lojt lägger upp den på sin axel.

När budet om Ingemar Johanssons död kom, satt jag på en liten balkong, med konstfullt smitt järnräcke, i Candolim i västra Indien. Just som jag påminde mig ovanstående Ingo-citat från 1959 gick en ung sariklädd kvinna förbi ute på gatan tillsammans med ett arbetslag vars uppgift var att gräva ett dike i den röda jorden lite längre ner mot havet.

Det som kändes märkligt var när jag plötsligt insåg att den stora, tunga släggan hon bar på, var hennes eget arbetsredskap. Och hon bar den inte på sin axel. Hon bar den på huvudet!

På något sätt krossades alla mina tidigare maskulina föreställningar om släggdrängar när jag såg kvinnan bära sin slägga på en liten tygkudde högst uppe på sitt huvud och hur hon svepte förbi min balkong med en sådan kvinnlig grace (om man nu får använda ett sådant manschauvinistiskt språkbruk) att jag blev stående länge och såg efter henne. Hon var så oerhört vacker där hon med perfekt hållning gled fram med sin last och med träskaftet som stod ut som en smäcker man efter henne.

Visst lever väl ännu bilden kvar av Ingos högernäve och Tors Mjölner när det blir tal om släggor, men i fortsättningen kan det nog även dyka upp en ung kvinna, klädd i röd sari.

Mer läsning

Annons