Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Slagverkare gick på knock

/

Annons

Boxaren Muhammed Ali sa att han skulle dansa som en fjäril och sticka som ett bi. Den musikaliska motsvarigheten fick vi se när Johan Bridger och Patrick Raab framförde Tobias Broströms nyskrivna konsert för två slagverkare på fredagskvällen. Lätthet i anslaget bryts av intensiva slagserier. Redan från början en nervkramande spänning i musiken, en dov intensitet.

Tobias Broström, välkänd här sedan han var Gävlesymfonikernas composer in residence, har tidigare skrivit en slagverkskonsert och nu med den andra, Theatron, har han lagt till ytterligare en slagverkssolist. Uruppförandet var i Dresden i maj i år så även om Gävle inte var först ut så var det i alla fall nära.

Redan inledningen är effektfull med Bridger och Raab i attackställning bakom två stora marimbor längst fram på scenen. Marimborna är huvudinstrumenten även om Bridger också använder sig av gongar och vid ett tillfälle med stråke spelar på en waterharp. Raab ibland på vibraphon. Bakom dem orkesterns tre slagverkare, en flygel och fullskalig orkester.

Musiken mycket rytmisk i början. Bleckblåset med kraftiga stötar, en musik som liksom rullar fram med marimbornas toner som stänk som sprids ut från ett vattenfall. Fascinerande och inte svårlyssnat alls.

Sedan ett långt, långsamt parti. Lite drömmande, nästan romantiskt. I finalen ökar tempot med hetsiga stötar från orkestern. Ett riff som kraftfullt pumpas fram. Det här skulle faktiskt gå hem på Getaway-festivalen.

Ett verk som var ibland vackert och hela tiden engagerande, virtuost framfört av solisterna Johan Bridger och Patrick Raab.  Publiken svarade med stående ovationer och en till synes överlycklig Jaime Martín tog emot hyllningarna tillsammans med solisterna och Tobias Broström.

Johannes Brahms inledde kvällen. Vårsäsongen avslutades med hans Serenad nr 1 och nu var det dags för nr 2.  Inga violiner med här bland stråkarna.  Fokus mer på träblås med lite dova stråkar bakom.  Melodiskt, lättsamt men med skuggor som bryter igenom det ljusa.

Sist ut ett på sin tid politiskt provokativt verk, Dmitrij Sjostakovitj nionde symfoni.  Jaime Martín gav publiken bakgrunden. Stalin ville ha ett jublande segerverk 1945 efter att nazityskland besegrats. Han själv skulle hyllas. Men Sjostakovitj skrev en ganska kort, klassisk symfoni med en rad skämt och ironiska passager. En liten passning till makten som Stalin inte uppskattade alls. Sjostakovitj verk förbjöds och han spelades inte igen i Sovjetunionen förrän efter Stalins död.

Symfonin är ett nöje att höra rakt igenom, med en rad burleska inslag och en långsam andra sats där i slutet den långa tonen från piccolaflöjten låg kvar och i all sin sprödhet fyllde hela salen. Också senare många fina solistpartier för piccolan, andra flöjter, klarinetter och bleckblås. Orkestern verkade gilla det här och spelade med glädje och glöd. 

Ovationer och flera inklappningar efteråt. Och fler stora leenden från en nöjd Martín.

Mer läsning

Annons