Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Slott för äppelsprit

/

Sommarserie. Kulturredaktionens medarbetare Dan Sjögren åker till Normandie. I den tredje delen handlar det om – calvados.

Annons

Samtidigt som vi anländer till spritslottet Chateau du Breuil i Normandie backar en bil in på gårdsplanen och dumpar ett par hundra kilo rätt så kantstötta äpplen på ett stort cementgolv.

Där spolas äpplena sedan av med högtrycksspruta och sköljs samtidigt ner till pressarna. Man tar vara på saften som får jäsa till cider. Den går därpå i luftledningar till bränneriet. Rören är dragna i träden, korsar en stig och försvinner in i en lokal med två stora, runda kopparbehållare. Vi följer efter.

"Våra apparater går för fullt mellan augusti och december", säger guiden. "Var och en rymmer 2 500 liter cider. Vi dubbeldestillerar".

Ångorna stiger i kopparrör som gör en dramatisk sväng och går in i den löklika behållare där de kondenseras. Men vi känner ingen lukt, det är inte som när man bränner hemma själv.

Sprit i kopparrör. Är det verkligen lämpligt, frågar vi.

"Man anser att det förbättrar smaken", svarar guiden lite undvikande.

Romarna drack sitt vin i bägare av bly. Det var därför riket gick under, hävdar en del historiker, folk blev förgiftade. Men det om blyet säger vi förstås inte högt.

Det första och det sista av cidern används inte. Tio procent av den ursprungliga mängden blir kvar, som färdig calvados.

Vi går ut igen. Gigantiska träd skuggar husen. Slottet började byggas på 1500-talet och har en stor park, vallgrav och en liten svansjö.

I det gamla orangeriet lagras calvadosen. Det är ett fantastiskt ställe. Ett femtiotal stora träfat är staplade utefter kantstötta tegelväggar. Taket liknar skrovet i ett gammalt skepp.

Calvadosen hälls på nya ekfat för att träet ska ge spriten maximal smak. Efter sex månader tappas spriten över på gamla fat.

Det sker en långsam andning genom porerna i ekträet som sätter i gång mognadsprocessen. Då sjunker också sprithalten. Den detaljen sköter en svart mögelsvamp om, den livnär sig på alkoholen. Då får också spriten sin smak.

Rymd, innehåll, alkoholhalt, ålder och annat förtecknas på faten.

All calvados blandas till mellan olika årgångar. Varje årgång har sin egen karaktär. Man måste alltså göra nya blandningar varje år för att skapa slottets egen, typiska smak.

Trädgården igen. Vi tågar bort till ett annat hus för att provsmaka äppelbrännvinet. Vi bjuds på en 15-årig calvados i ett nästan cirkelrunt glas. Den värmer en del och när vi traskar runt i den vackra hallen följer värmen från drycken med, som om vi tänt en liten lampa där nere. Men doften är väl så läcker som smaken.

"Tolv års lagring är bättre än femton", säger en kännare i sällskapet. Då finns det mera kvar av äpplets smak.

Det vimlar av flaskor i alla storlekar och sprit i många åldrar. Vi lyfter upp en butelj. Den kan man ha med sig när man ska gå på bandy, tänker vi, i en sliten läderportfölj.

En trälåda rymmer en ofantlig flaska; med en sådan kan man antagligen berusa ett helt bröllopssällskap.

Ut i parken igen. Riktigt gigantiska träd är bland det vackraste man kan se. "Den här parken verkar så hemlighetsfull", säger en dam som bär med sig två buteljer. Hon är glad men spik nykter, hennes flaskor är oöppnade.

I bussen får vi veta att den vätska som kommer ut ur destillationsapparaten är alldeles färglös och innehåller 72 procent sprit. Vid lagringen på träfaten sjunker alkoholhalten lite varje år.

Men på femton år hinner inte calvadosen nå ner till fyrtiotvå procent (spriten tillåts inte vara starkare) och får inte heller rätt färg. Därför häller man på destillerat vatten och tillsätter karamellfärg. Det försämrar inte calvadosens smak och är inte ohälsosamt, men vi har alltså delvis köpt karamellvatten!

För det färgade vattnet i vår flaska betalade vi närmre fyrahundra kronor. Men det finns Calvados som kostar över 10 000 per pava. Då har den lagrats i sjuttio år.

Mer läsning

Annons