Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Slutet gott för Roth

/
  • Philip Roth slog igenom i slutet av 1960-talet med den satiriska romanen

Kan en författare få Nobelpriset, om han deklarerar att han lagt ner pennan för alltid? Philip Roth har skrivit grandiosa tegelstenar men med "Nemesis" är det slut. Dan Sjögren har läst mästerverket som kommer ut på svenska i dag.

Annons

I sin sista roman, "Nemesis", berättar Philip Roth om hur en polioepidemi drabbade hans hemstad Newark sommaren 1944.

Sin sista roman? Inte den senaste? Nej Roth förklarade för tre år sedan att den tiden var förbi när han kunde skriva böcker. Hans skaparkraft räckte inte längre till, ansåg han.

1944 var Roth elva år. Man kan väl misstänka att han återanvänder en del egna minnen och upplevelser. Men i ett slutord där han en redovisar sina källor nämner han inget i den vägen.

Nemesis var det straff gudarna lät drabba dem som förhävde sig, trodde de gamla grekerna. I någon mån är begreppet alltså besläktat med Sandemoses så kallade Jantelag. Den brännmärkte också människor som trodde att de var förmer än andra.

Roth var förresten inne och nosade på samma tema i sin förra bok, kortromanen "Indignation". Den handlade om en ung man som ville vinna alla dispyter och det blev hans undergång.

"Nemesis" är en rak och stram berättelse, byggd kring Bucky Cantor, en ung fritidsledare i ett judiskt område. Alla pojkarna i skolgruppen avgudar honom, han dyrkar Marcia, hon älskar honom vanvettigt och även hennes föräldrar är stormförtjusta i honom. Jag måste vara världens lyckligaste människa, tänker Cantor. Kanske är det ett övermod som gudarna vill bestraffa.

För Alan, hans favoritelev, blir sjuk i polio och dör efter ett par dagar. Och flera andra barn i gruppen drabbas också när epidemin bryter ut. Cantors skolgård verkar vara smittohärdens centrum.

Han grips efter hand av vrede mot Gud som ju skapat allt, också polioviruset, som släppt lös den fasansfulla sjukdomen och som låter den härja vilt bland ungdomar och barn. Inte heller gör Han något för att stoppa epidemin. Romanen handlar alltså om det så kallade teodicéproblemet.

Cantor är i sin allmänna rättrådighet och amerikanskt färgade idealism lite livlös, tycker jag, mer ett program än en människa. Det är först när han börjar revoltera mot Gud som han blir mer levande. Gud gör honom i den meningen till en person av kött och blod.

Skräcken för sjukdomen sprider sig när epidemin tar fart. Folk talar om att stadsdelen bör isoleras. Man vill inte dela ut post eller föra in varor i området och antisemitismen flammar upp.

Då och då sticker Roth in livfulla scener av judiskt vardagsliv – familjer sitter uppflugna på hyreshusens brandstegar med radion på, pojkar spelar basket på övergivna fabrikstomter och så vidare. Dessa i grunden lyckliga beskrivningar bildar en verkningsfull kontrast till den galopperande epidemin.

Författaren har nominerats till ett medicinskt pris för sin skildring av sjukdomen. Samtidigt är Nemesis en tät och exakt beskrivning av hur en epidemi får fotfäste, sprids och drabbar en befolkning, inte minst socialt och psykologiskt. I det avseendet har romanen en del likheter med "Pesten", Camus mästerverk.

Marcia jobbar på ett kollo i en annan delstat och vill att han ska ta en ledig tjänst där. Och trots att han tycker sig svika barnen och sina egna värderingar flyttar han dit. Det nya stället är rena paradiset – med fantastisk natur, sagolika ungar och klok ledning – men Cantor själv visar sig vara ormen. Också här bryter epidemin ut.

Roths språk är lågmält, åskådligt och utan bilder. Men dialogerna är mästerliga, noga avstämda som de är och exakt avlyssnade. Det är av samtalen han skapar sina figurer ungefär som när Vår Herre blåste in sin ande i människan.

Historien återges till synes av en utomstående. Men i den sista, tredje delen visar sig berättaren vara en vän till Cantor. På det viset kan Roth listigt sidobelysa Cantors öde med hjälp av en av dem som drabbades av polio.

Mer läsning

Annons