Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Smakpolisens historia

/
  • Ur utställningen
  • Ung kvinna, i gips av Maggie Wibom.
  • Berti Ternell, formgivare vid Bo Fajans 1951–1953, 1955–1957 och vid Gefle Porslinsfabrik 1957–1971.
  • Eva Jancke Björk, formgivare vid Bo Fajans 1925–1956.
  • Ur utställningen
  • Kraftfullt fat av Ewald Dahlskog för Bo Fajans.
  • Maggie Wibom, formgivare vid Bo Fajans och Gefle Porslinsfabrik.

Vad är fint, vad är fult? I ett skräckkabinett på Länsmuseet står krusiga, överdekorerade porslinsföremål. Prydnader i svenska hem innan den goda smaken slog igenom – godkänd formgivning som passerat Svenska Slöjdföreningens smakpoliser.

Annons

I en ny utställning berättar Länsmuseet om den formgivning som gjort Gävleporslinet känt. Detta genom att lyfta fram enskilda formgivare från keramikfabrikernas guldålder. Arthur Percy var stjärnan. Men det fanns många fler: Lillemor Mannerheim, Dorothy Clough, Berit Ternell, Maggie Wibom, Märta Willborg, Barbro Löfgren-Örtendahl. Just det, inte så få kvinnor.

Deras verk – utsökta tallrikar, vaser, figuriner och skålar står uppställda för beundran. Eugen Trosts rubinröda skapelser drar ögonen till sig, liksom den älskade lilla prickiga kaffekoppen Amanita .

Men vi är på museum, ingen samlarmässa. Arthur Percy tjänstgjorde på Gefle Porslin några månader om året, resten av tiden var han en fri konstnär och det gäller för flera. De målade tavlor och skulpterade. Industrin hade lockat till sig dessa kreativa personer.

Tidigare ritades de flesta produkter för hemmen av anonyma mönstertecknare, ofta i Tyskland. På 1910-talet kom stridsropen om ”konsten till industrin” och ”vackrare vardagsvaror”. Svenska Slöjdföreningen startade till och med en egen förmedlingsbyrå för att knyta kontakter mellan konstnärer och fabriker.

I tiden fanns samtidigt tanken om att folket skulle uppfostras till god smak och därmed bli lyckligare, bättre människor. ”Genom hisnande paralleller kopplades god formgivning ihop med demokrati. För den osäkre fanns ’godkända’ produkter i handeln, stämplade med Svenska Slöjdföreningens emblem”, informerar en text i utställningen.

Smakidealismen problematiseras men Länsmuseet väljer ändå att presentera utställningen under namnet ”Folkhemsfint”. För visst och sant är ju att den estetiska reformen fick genomslag. Om än inte så mycket i den arbetarklass som ursprungligen skulle fostras, som i en växande medelklass. Souvenir-tennkannor och billiga prydnadssaker åkte ut. Svenska bord dukades överallt med skönhet från, i synnerhet, Gefle porslin.

Fast folket vann trots allt över smakpoliserna, menar Länsmuseets antikvarie Ingela Broström. Även om man köpte de godkända nyttoföremålen köpte man fortfarande även annat, efter sitt eget huvud. Under andra världskriget prisreglerades brukskeramik vilket gjorde att det lönade sig bättre för fabrikerna att tillverka just prydnadssaker; ”1940-talet har kallats årtiondet då det var ont om kaffekoppar men gott om vaser”!

Gävlekeramikens vänner är medarrangör till ”Folkhemsfint”. Föreningen firar sitt 20-årsjubileum och bidrar med föremålen i utställningen.

Gamla fotografier visar några av de berömda formgivarna i arbete. I övrigt får besökaren tyvärr inte veta så mycket om dem. Kanske lite konstigt med tanke på att de sägs ha huvudrollen.

Däremot finns deras konstnärliga alster utställda, framplockade ur museets magasin. Arthur Percy var en läraktig Matisseelev och Maggie Wibom en duktig skulptör. Och somliga riktigt usla tavelmålare. Om jag ska vara smakpolis.

*

Fotnot. "Folkhemsfint" öppnar lördag 27 juni och visas till 30 augusti.

Mer läsning

Annons