Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Smygtitt på "Faust"

/

Premiär om en månad för storsatsningen på teaterföreställningen "Faust". Vad händer egentligen i Gasklockorna? Vi tog hjälp av scenografen Peter Holm för att bättre förstå hur detta "vandringsdrama" byggs upp.

Annons

Som vi har väntat!

I flera veckor nu har vi varit sprickfärdigt nyfikna på vad som försiggår i Gasklockorna, där Folkteatern och Co repeterar ”Faust” under ledning av återvändande regissören Peter Oskarson. Hela gasklockeområdet tas i anspråk i detta ”vandringsdrama”, där publiken leds från rum till rum över hela området medan dramat om Faust som säljer sin själ till djävulen spelas upp.

Hade vi inte fått komma på besök hade vi varit tvungna att smyga in på området och tjuvkika genom fönsterrutorna.

En första titt, cirka en månad före premiären, gör oss inte besvikna. Intrycket från när ”Faust”-projektet presenterades är intakt. Gävles kulturliv spänner musklerna.

– Jag tror att det blir magiskt för publiken. Jag kan själv bli häpen av att se det! säger scenografen och kostymören Peter Holm, som svar på frågan hur han tror att publiken kommer att uppleva kringvandringen i Fausts universum.

Vi får en tur genom några av salarna som används i föreställningen, där publiken alltså inte sitter på sin stol under några timmar, utan leds från rum till rum. Allt börjar i Lilla retorten, som är ett slags bar där man kan hänga någon timme innan föreställningen. Stora moln tornar över den lilla scenen och över huvudet flyger fåglar.

I Stora retorten står ett gigantiskt skåp och väntar på premiär. I en annan sal griffeltavlor. Och Lilla gasklockan har fyllts med vatten!

– Det är mycket effekter. Eld och flygningar!

Flygningarna, från femton meters höjd, sker inne i Stora gasklockan, där ensemblen repeterar under vårt besök. Skottes-skådespelaren Kalle Zerpe kommer förbi och hälsar.

– Nej, jag ska inte flyga från taket, säger han förskräckt.

Men flera av de andra skådespelarna och figuranterna ska lätta från marken. Under repetitionen får de emellertid ännu bara föreställa sig den effekten, vilket leder till några komiska situationer.

Gasklockornas speciella miljö gör att scenografiarbetet inte kan vara lika förutsättningslöst som på en vanlig teaterscen.

– Du kan vara hur fri du vill, men väljer man att gå in i de här speciella lokalerna så går det inte att trolla bort dem. Vi väljer ju att spela i dem för att det är så fantastiska lokaler. Vi utnyttjar det som finns och lägger till delar.

Scenografin blickar tillbaka och blinkar slugt till tidigare Folkteatern-produktioner som ”Den stora vreden” (även ”En midsommarnattsdröm”, som Peter Oskarson och Peter Holm gjorde tillsammans för Skånska teatern). Grå jägarens kostym har dammats av. Små detaljer som de riktiga Folkteatern-nördarna kan mysa åt. Mer sporadiska teaterbesökare kan dock lugnt missa dessa referenser utan att gå miste om någonting väsentligt i föreställningen.

– Vi är ett lite äldre gäng som har gjort mycket tillsammans, och även om detta inte är det sista vi gör, så kanske det är lite att sammanfatta det vi har gjort hittills.

En så stor produktion borde vara omöjlig att göra för en bantad teater som har krympt sedan storhetstiden under Oskarsons styre när det begav sig. Men Peter Holm konstaterar att mycket går att göra med rätt människor, trots att de inte är så många.

– Det fungerar för att det är ett fantastiskt gäng, både på och bakom scenen. Om det inte hade varit ett så bra gäng hade vi nog inte fått ihop det.

När vi väl har nått det sista rummet, Stora gasklockan, ser vi Peter Oskarson sitta bakom en laptop. Runt honom råder febril aktivitet. Skådespelarna läser sina repliker och testar idéer. De spris runt hela den stora gasklockan, ända upp till taket, där Martin Pareto spelar en kraxande fågel. Marie Skönblom står högst upp på en stor trappa med armen utsträckt framför sig som Stålmannen. Föreställningens kompositör Oskar ”Moto Boy” Humlebo sitter en bit bort och spelar på sin gitarr.

Det är tydligt att detta är någonting som går utöver det vanliga. När figuranter och symfoniorkester är på plats kommer ett hundratal personer att vara involverade. Mycket är svårt att beräkna – som tiden det tar att forsla runt publiken.

– Från början var det tänkt att vi skulle ha ännu fler rum, men det visade sig ta alldeles för lång tid att flytta runt publiken, säger Peter Holm.

Nog är det lite nervöst, men Peter Holm säger att han ändå är lugn. Hans erfarenhet är lång. Det ordnar sig alltid till slut.

*

Mer läsning: Intervju med Peter Oskarson från hösten 2014 (Premium).

http://www.arbetarbladet.se/kultur/peter-oskarson-bjuder-djavulen-till-gavle

Mer läsning