Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Snurrig och upplyftande upplevelse

/
  • Ett världsarv på besök. Det blå strålkastarljuset förstärkte intrycket av att de virvlande dervisherna från Turkiet dansade i trans.

Annons

De virvlande dervisherna från Turkiet har funnits i närmare tusen år. Men det var först på 1970-talet som vi i väst fick möjlighet att se dem, då de fick tillåtelse att resa till Frankrike, USA och Kanada. Eftersom det är en religiös ceremoni, och Turkiet sekulariserades i början på 1900-talet så var det svårt för dessa grupper att uppträda eller utöva traditionen. På 1990-talet lättades restriktionerna dock upp och privata grupper växte fram som försöker återinföra den ursprungligt andliga och intima känslan i ceremonin.

Söndagens framträdande i lilla gasklockan inleddes med en minikonsert, där fyra musiker framförde turkisk konstmusik, eller ottomansk palatsmusik som den också kan kallas. De spelade på ney (flöjt), tanbur (långhalsluta), kanun (cittra) och kudüm (små pukor). De var otroligt skickliga musiker och jag fastnade speciellt för cittraspelaren, som visade på en fantastisk fingerfärdighet. När tempot gick upp var det fler än mina ben som det spratt i.

När själva virvelceremonin, Sema, tog vid anslöt tre sångare till de fyra musikerna, och sex dervisher tog plats på golvet, en ”äldste” och fem adepter. Under den första halvtimmen hände knappt någonting mer än sång och musik och det kändes mest som man satt och tittade på någons bönestund. Men därefter började det hända saker. Då hade vi kommit till del fyra av ceremonin och det var dags för den cirkulära promenaden och dervishernas hälsning till varandra. Och i del fem började så virvlandet. I fyra omgångar genomförde de fem ”adepterna” själva snurrandet, där man snurrade på vänsterfoten och tog fart med den högra. Den högra handen vinklad mot himlen och den vänstra mot jorden.

Vem som helst som försökt snurra några varv vet hur yr man blir efter någon sekund. Dessa män snurrade konstant i flera minuter x 4! Och blundade! Hur visste de vart de skulle snurra, och var de skulle stanna? Att musiken talade om när förstår jag, men hur långt åt ett visst håll? Och hur orkade de hålla upp armarna hela tiden? Jag var fascinerad och full av frågetecken. I den tredje virvelhälsningen fick de upp farten rejält, och jag blev yr bara av att titta på dem.

Det blå strålkastarljuset förstärkte intrycket av att de dansade i trans. Och den knäpptysta publiken måste ha haft en liknande känsla. En märklig, annorlunda och mycket upplyftande upplevelse. Det är inte ofta ett världsarv kommer på besök. De uppträder igen på tisdag. Missa det inte!

Mer läsning

Annons