Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Solange (1951)

Annons

”Solange” är en roman om längtan.

Något mer precist än så vågar jag inte påstå om den. Romanen som ögonblickligen och utan att försiktigt fråga först, tränger sig under huden och tar sin boning inuti. Alldeles hjärtslitande och skoningslös. Och ändå undflyende på det där viset att inget självklart kan sägas om den, ingen absolut sanning som kan artikuleras på något begripligt sätt. Bara en intuitiv visshet som sakta växer inifrån – det är möjligen här de viktiga frågorna och svaren finns.

I lager på lager skriver Willy Kyrklund en väv med en och flera berättelser om människans vilja att leva, om hennes längtan ut, bort, någon annanstans. Den är knappa sjuttio sidor lång och ändå räcker det för en hel evighet. ”Solange” kommer jag att återvända till.

Den är i två delar. Den handlar om Solange och om Hugo. Solange är flickan som blir sviken av sin mor. Av henne får hon höra att hon inte kan dansa. Modern är nödgad att säga det, det är en väninnas plumphet som tvingar fram sveket. Det kan det vuxna ögat se. Men det spelar ingen roll för Solange. Hon är snart sju och har dansat sen hon var dryga ett, nu får hon veta att hon inte kan. Det brister.

Så skulle man kunna säga att det börjar, det som sedan ska bli ett liv fyllt av oförlöst längtan, ofullbordad och obändig vilja att leva. Redan som barn vet Solange att den som siktar på den totala friheten kommer att drabbas av bakslag.

Det vuxna livet med Hugo och sonen Olof blir sådant att de båda går runt och drömmer om en annan tillvaro. Solanges drömmar är ute i det fria, hon dansar därhemma och berättar om sina visioner. Hugo kväser sin längtan under förnuftets tjocka filt. Yppar inte ett ord.

Poeten Ivar Emilsson kommer in på scenen och förkroppsligar Solanges dionysiska längtan efter dans, poesi, frihet. Efter ett maxat liv, kanske man skulle säga i dag, efter de stora känslorna. Inget får vara ljumt. I ett samtal de tre emellan kastar en trängd Hugo ur sig: ”Det överväldigande antalet människor väljer följaktligen att överleva. Endast självmördare väljer att leva.”

Så kliver också Solange ner i den sanka gölen på romanens sista sidor. Det blir så hon slutligen väljer sitt liv. Döden som det enda sättet att faktiskt leva – att överleva har aldrig varit nog för Solange. ”En tuva starrgräs blev du Solange, för all din längtans skull.”

Fast det händer inte, påstås det inför romanens andra del. Där står att läsa att allt det som sker är en bild av det som hände. Märkligt hur man kan haka upp sig på sådant. Det är fiktion. Inget av det har ju hänt. Egentligen.

Det är bara det att det som det händer. Jag väljer att tro att det hände. Vi måste agera som om det hände. Hur ska vi annars kunna lära oss att se till att det ska vara möjligt att leva det här livet utan att behöva dö först?n

Mer läsning

Annons