Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Solister lyste upp dirigentstafett i Gävle

/
  • Staffan Mårtensson, Sergej Bolkhovets, Kaapo Ijas, professorn vid Kungliga Musikhögskolan B. Tommy Andersson, Frantisek Macek och Hanna Ohlson Nordh inför konserten i Gävle konserthus.

Sju musikverk, fem dirigenter och två av dem också solister. Det var många rollbyten på scenen när Kungliga Musikhögskolans dirigentelever på torsdagskvällen visade upp sig inför publik tillsammans med Gävlesymfonikerna.

Annons

Det här samarbetet har blivit lite av en tradition. Förra året såg vi fyra unga dirigenter turas om på pulten. Nu alltså fem vilket kan göra det hela lite hackigt och sönderryckt. Nu löste man det fint genom två längre soliststycken som gav stadga och också musikaliskt lyste upp kvällen.

Först att greppa dirigentpinnen var Staffan Mårtensson, tidigare förste klarinettist hos Gävlesymfonikerna, som ledde orkestern genom Johann Strauss den yngres uvertyr till operetten ”Läderlappen”. Lite lättsamma toner som hämtade från Nyårskonserten från Wien.

Finländaren Kaapo Ijas tar över pinnen och får sällskap med Sergej Bolkhovets på violin i Pablo de Sarasates ”Zigeunerweisen”. Långsamma, sentimentala toner. Bolkhovets visar upp fin teknik och känsla med nålvassa glissandon. Sedan tar det fart i den eldiga avslutningen och bland publiken hörs rop som ”Oj, oj, oj”. Ok, ett klassiskt publikfriarnummer men snyggt framfört.

Bolkhovets kliver sedan fram som dirigent i Rossinis uvertyr till ”Barberaren i Sevilla”. Också det ett lättsammare, populärt stycke. Hela kvällens repertoar lutar tydligt åt det hållet. Kraftfullt lyft med trombonerna mot slutet och Bolkhovets är helt hemma på pulten.

Staffan Mårtensson kliver in igen, nu som solist i ett stycke av Rossini. Mårtensson briljerar med klarinetten i långa, till synes, improviserade partier. ”Talar” till dirigenten och med publiken. Gör lite vad som faller honom in och visar sig vara en riktig estradör. Kanske inte musik man sitter hemma och lyssnar på men underhållande och publiken älskar det.

Kvällens enda kvinnliga dirigent Hanna Ohlson Nordh tar sig också hon an Johann Strauss den yngre, nu med ”Kejsarvalsen”. Det här är musik som kan vara urtråkig om den inte får lite fart och schvung och det lyckas Ohlson Nordh med. Här får vi den svepande storslagenhet som musiken behöver.

Sergej Bolkhovets återkommer med kvällens enda lite mörka stycke, ett mellanspel ur Stenhammars ”Sången”. Just genom den kontrasten griper det tag. Här blir det plötsligt allvar. Den stämningen ligger inledningsvis kvar i avslutningen där Frantisek Macek från Tjeckien leder orkestern i uvertyren till Borodins ”Furst Igor”. Först mycket dovt innan musiken reser sig till en kraftfull avslutning.

Som helhet kanske mer musikalisk uppvisning än upplevelse. Men de fem dirigenterna får vi säkert höra mer av.

Mer läsning

Annons