Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sörbygatan i poesin

/
  • Poeten Kerro Holmberg återkallar ett svunnet Gävle i sin nya diktsamling.    Foto: Jörgen Hammarberg

En dikt till Gävle! Nja. Riktigt så lyrisk är inte poeten Kerro Holmberg. Men hon uppmärksammar staden på allvar i en ny bok. Kerro Holmberg manar fram bilden av ett svunnet Gävle när hon föreställer sig sina numera döda släktingars livsöden.

Annons

Min mamma Ulla bodde med sin familj, sju personer, i en etta med utedass på gården, på Sörbygatan i Gävle, berättar författaren på en handskriven lapp som bifogats recensionsexemplaret av diktsamlingen ”Jag vaknade av” (Sadura förlag).

Släktforskningen omformuleras bland annat så här i hennes förtätade strofer:

”Min lever härstammar från Gävle

Dess förfäder och anmödrar,

här ingår i synnerhet mostrar,

murade respektive städade”

Kerro Holmberg, född 1959, är bildkonstnär förutom poet och bosatt i Stockholm. Hon har minnen från Gävle där hon ofta var i sin barndom.

I samlingens längsta dikt spökar Sörbygatans gavel av blindfönster och en kvinna frambesvärjs. ”Hon från Gävle/lärde sig aldrig/det fina med varuhus”. Men är vackrast av alla i förstamajtåget och ”dräkttyget som valts för att tåla den envisa blåst/som brukade svepa in från Gävlebukten/var förunderligt”.

Efter Sörbygatan, ”den yttersta gatan i södra Gävle”, fanns bara en ensam mack. ”Sedan var det rätt ner till Stockholm”.

Uttalat STOCKholm, med betoning på första stavelsen och ett ”fett l”.

Kerro Holmberg sammanfattar med ljuv precision:

”Hela dialekten fanns i hur Gävleborna/tog huvudstaden i mun”.

Hennes diktande speglar i vidare mening ett orossvettigt, mardrömsridet, sökande. Med utgångspunkt i att särskilda platser kan leva kvar som mentala nycklar. Tvingas man också i takt med sitt eget åldrande närmare det förgångna?

”Jag vaknade av” handlar alltså inte om ortskaraktäristik eller gamla fotoalbum. Förstås. Även om den är tacksam för nostalgiska Gävlebor att lapa i sig. Holmberg levererar fenomenala språkbilder. Som när iskallt skurvatten kastas utomhus för att forma ”en grå sänka av infallen snö”.

Några gånger tyngs dikterna av liknelser och onödiga utsmyckningar. Som bäst är hon dock både rolig och barnsligt klar:

”Undrar hur Gud blandar den drink

som blir en människa

om han bryr sig om hur väl den skakas”.

Mer läsning

Annons