Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Språkkrönikan: Äppelmos och äpplemos smakar lika gott

Språkets logik utesluter ingen, det vill Alexander Katourgi ha sagt i månadens språkkrönika – som är mycket diplomatisk.

Annons

Arbetarbladets språkkrönikör Alexander Katorugi.

Ganska ofta tar jag upp språkriktighetsfrågor här i språkkrönikan. Fullt rimligt, eftersom vi gillar att dela upp världen i rätt och fel eller vi och dem, men tyvärr är jag som språkvetare orimligt diplomatisk och svarar nästan alltid att ”båda är rätt”, vilket har fått några läsare att be om lite mer språkpoliseri.

De vet naturligtvis själva vad som är rätt (nämligen det de själva använder), men språkkrönikan borde sprida kunskapen, och inte uppmuntra oordning med kontraproduktiv diplomati.

Tyvärr är det inte så enkelt, för det egna bruket räcker inte som facit. Att du skriver äppelmos betyder inte automatiskt att äpplemos är olärt, och argumenten för litet grand behöver inte tala emot stavningen lite grann. I det första fallet rör det sig om en regional variant, och i det andra om stavningsutveckling. Vi vill väl inte förbjuda dialekter och modern stavning?

”Båda är rätt”-svaret bemöts ofta av besviken irritation. Eller motfrågan ”jaja, men vilket är rätt på riktigt”?

Det räcker inte att höra att det egna alternativet är rätt, utan man vill ha bekräftelse på att det andra är fel. Tyvärr är språket sällan så ensidigt, och språkvårdare kan inte hitta på en logik bara för att nöja en grupp. Att ge en sida mer rätt är att samtidigt kränka en annans språkvärld. Svenskan är ett sällan uttalat samarbete mellan elva miljoner användare; det blir inte alltid perfekt.

Visst kan vi dra majoritetsargumentet: äppelmos är fem gånger vanligare än äpplemos när jag söker i en textsamling, så då måste det senare vara fel. Mja, men då är ju även litet grand fel, för lite grann är hela 43 gånger vanligare.

Fast med litet grand kan vi dra det historiska argumentet. Förr i tiden var litet grand det enda rätta, och allt därefter är språkförbistring. Fast hur vet vi när språkförbistringen började? Den kan väl lika gärna ha börjat när det hette lutilla grindanan? På den tiden betydde det något annat, så vi har minsann en betydelseförbistring också!

Naturligtvis existerar språkfel, men de flesta brukar stoppas redan i stavningskontrollen och sällan behöva nagelfaras i språkkrönikor. Och visst är det lämpligt att få ett alternativ att hålla sig till, inte minst för den som lär sig språket, men det är viktigt att veta att andra människor inte har fel bara för att de lärt sig en annan sak.

Språkvården försöker inte vara dryg, oordnad eller hemlighetsfull när den säger att allt går bra, utan i detta snår av motsägelsefulla argument är det bara svårt att nå någon annan slutsats.

Fotnot. Mejla dina språkfrågor till Arbetarbladet Kulturs språkkrönikör till adress aki12@live.se.

LÄS FLER SPRÅKKRÖNIKOR: "Språket är ingen middagsbjudning"

Annons