Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Språkkrönikan: Bevis för att språkpoliser är skitstövlar

/

En felskrivning är som att ha på mössan vid matbordet, konstaterar Arbetarbladet Kulturs språkexpert Alexander Katourgi i sin nya krönika som handlar om språk och social missanpassning.

Annons

Här om månaden publicerades en språksociologisk studie som tyder på att personer som retar sig på språkfel ofta är mindre sympatiska eller mindre öppensinnade än andra. Kanske inte så förvånande, men många tyckte i alla fall det var skönt att få vetenskapligt bevis för att språkpoliser är skitstövlar.

I den amerikanska studien fick en blandad skara människor läsa påhittade mejlsvar till en påhittad bostadsannons på nätet: några med stavfel, några utan. Testpersonerna tyckte överlag att de som hade gjort fel verkade mindre intelligenta och mindre pålitliga, och var mindre villiga att hyra ut rummet till dem. Den andra delen av studien var ett personlighetstest, och här blev det spännande: de negativa bedömningarna hade tydliga kopplingar till vissa personlighetsdrag.

Forskarna har naturligtvis inte räknat på testpersonernas ”skitstövel”-nivå, men som läsare kan vi konstatera att de som störde sig mest på språkfelen också visade mindre önskvärda egenskaper i personlighetstestet. Sammantaget är de mindre överseende med sina medmänniskor, mindre öppna för nya upplevelser och mindre utåtvända och sociala.

(Eftersom jag själv är inåtvänd tänkte jag först ta illa upp, men sedan kom jag på att jag tjänar pengar på att rätta språkfel.)

Det finns många anledningar till språkpolisers beteende. De vill bara hjälpa folk, de vill gynna språkets utveckling, de vill känna sig lite duktiga … och somliga struntar i all anständighet och erkänner stolt att de hellre blir hatade än låter stavfel gå okritiserade. Även om det är svårt att ändra sina åsikter om språkfel så kan man åtminstone hålla dem för sig själv, för det sociala umgängets skull.

Men! De sociala reglerna gäller åt andra hållet också. Språkfel säger inte så mycket om skribentens intelligens eller pålitlighet (du har säkert goda och kloka vänner som inte är så noga med stavningen på nätet). Men om vi väger mellan två kandidater som verkar lika bra, så väljer vi hellre den som har ett välvårdat språk.

Alltså förstår vi att vi måste vårda vårt eget språk också, för att inte själva verka sämre än någon annan – till exempel när vi skriver ansökningar. En felskrivning är som att ha på mössan vid matbordet: den gör egentligen ingen skada, men det är ofint att inte ta bort den, för vi har (godtyckliga) regler som säger så. Den som låter den vara kvar behöver inte vara ointelligent och opålitlig, men saknar kanske lite social medvetenhet. Och det kan vara en nog så stor varningsklocka om det är någon du ska dela lägenhet med.

*

Fotnot. Skicka läsarfrågor till vår språkkrönikör Alexander Katourgi på mejladress aki12@live.se.

*

Läs fler språkkrönikor: Var och vart rör sig talspråket?

"De" dansar vals, "dem" dansar tango

Vi måste rädda de rädda barnen

Mer läsning

Annons