Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stackare i stacken

/

Jag ser dig i strömmen av salarymen komma uppför rulltrappan och fortsätta vidare in i tunnelbanesystemet.

Annons

Minuten senare kommer en lika bred ström av andra salarymen i motsatt riktning. Du är en av tre miljoner av Stor-Tokyos 37 miljoner som pendlar till centrala Tokyo, kanske en av den dryga miljon som pedlar mer än tre timmar per dag.

Din far och farfar var säkert också salarymen, men din status är kantstött. Ända in på 1980-talet kunde du bli affärshjälte. Nu i kärvare tider hånas du i mangamagasinen och på tv och kallas bolagsboskap (shachiku) eller arbetsmyra (hatarakibachi).

På varuhusen finns avdelningar med bara uniformsliknande kostymer för salarymen och deras kvinnliga motsvarighet, business women (som inte är lika många). Men i somras när hettan slog till slapp du kavaj och slips i värmen. Kontorens luftkonditionering drogs ned på grund av elsparandet efter kärnkraftshaveriet i Fukushima. Som en man tog alla salarymen av sig kavajen och slipsen. Alla. Hur fick du veta det? Gick det ut en skrivelse i företaget? Som nyhet i tv?

Om kvällarna kan man se dig i klungan efter chefen på väg till krogen och den åtråvärda whiskyn. Du måste vara en i gänget. Att passa in är viktigare än examen eller erfarenheter. Det vet du sen barnsben med alla klubbar i skolan som du borde vara med i. Du går aldrig hem före chefen. Jobbar han över i morgon, gör du det också.

I din axelremsväska finns ditt lunchkit som din fru gjort i ordning med burkar för ris, fisk eller kött och grönsaker. Att hon är hemma tycker du är bäst. Men du träffar henne korta stunder och ännu mer sällan dina barn. De sover när du kommer hem sent, och den lediga söndagen dåsas bort efter en 60-70 timmars sexdagarsvecka.

En del lämnar systemet och lever annorlunda, men alla lyckas inte.

– Det är tyvärr vanligt med stopp i tunnelbanan för att någon kastat sig framför tåget. Ofta är det unga människor som inte ser någon utväg, säger en student jag träffar i Tokyo.

Japan ligger högt upp i världens självmordsstatistik. Framför allt är det män som tar livet av sig. På en del tunnelbanestationer har man hägnat in spåren. Man har provat stora speglar på väggen så att den som tänker ta livet av sig ska se sig själv innan han hoppar, och man har infört böter för självmord, det vill säga, den dödes familj måste böta motsvarande 40 000 kronor.

På en restaurang talar jag med en man i 60–årsåldern. Det är sent och han är trött och inte alldeles nykter. När jag berättar om arbetstider och semesterveckor i Sverige, vet han inte vad han ska tro. Men så spricker hans ansikte upp i ett stort leeende.

– Vi japaner är riktiga hatarakibachi.

Arbetsmyror.Niels Hebert

Mer läsning

Annons