Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ställ inte upp!

/
  • Följetongen Gävle och kulturen. Staden sedd genom ett konstverk – Hans Tjörneryds spacestick utanför Länsmuseet.

Jag slängde allemanskulturboken i återvinningstunnan i morse. Gävles nya kultur- och fritidsguide som alla hushåll fått i brevlådan.

Annons

Det betyder inte att jag plötsligt kastade hela kulturhuvudstadssatsningen i soporna.

Som väldigt många tanklöst, ursäkta, gör.

Nu var det ingen symbolisk gest. Boken kändes onödig bara.

Men det är dags att klargöra ett par saker.

Om var jag står. Och var ni inte borde stå.

Min ståndpunkt först. Jag ser det som så här:

Att ”kulturell allemansrätt” inte är världens bästa slogan. Jag kan reta mig sjuk på det käcka utropet.

Att evenemanget Europeisk kulturhuvudstad på ytan är ett jippo.

Men. Att det samtidigt, om det blir verklighet, kommer att ge Gävleborna otroligt mycket.

Däremot kan man inte, som en annan Gävletidnings kulturredaktör påstår, säga att jag stödjer Gävles kulturhuvudstadskandidatur. Det är inte min sak. Jag kommer att följa den och kommentera den. Exempelvis som att den där allemanskulturboken inte var någon genial produkt.

Att det gnälliga missnöjespartiet Björn Widegren gapar i Gefle Dagblad, det är som vanligt och för all del lite roande.

Värre var när en av mina bästa vänner, en kulturintresserad högskoleutbildad människa, skrev på Jimmy Nordins protestlista mot Gävles kulturhuvudstadsansökan. Då blev jag orolig.

Missnöjespersonerna ställer sjukhussängar mot ”barnkörer” och får valet att verka djävulskt lätt.

Det är samma gamla insändargnissel. Varenda gång det handlar om en kultursatsning. Om att pengarna kunde användas bättre någon annanstans.

Som om det vore så enkelt. Nej, dilemman att välja finns överallt.

Fundera till exempel för en sekund på hur sjukvårdens egna resurser fördelas.

Ska man köpa läkemedelsindustrins senaste skitdyra apparat som gagnar tio patienter om året eller satsa på förebyggande hälsoinformation som förhindrar att tusentals drabbas av alkoholskador?

Det senare låter förstås klokt. Kunskap räddar liv.

Och ju svårare val, desto mera kunskap krävs för att göra dem.

Och då skulle jag vilja citera författaren Ola Larsmo som skrev så här i en krönika i Dagens Nyheter härom dagen apropå utarmningen av svenska bibliotek:

Om inte hjärnan får näring kommer också kroppen till slut att bli utan. Vi grottmänniskor kommer inte att fatta hur vi ska så fälten när skörden tagit slut.

Att förespråka kultursatsningar verkar alltid löjligt när världen svälter. Men för att citera ytterligare en författare:

(Björn Ranelid i Expressen 28 oktober).

Sen ett litet påpekande bara. Angående klagosången från den där andra Gävletidningens kultursida.

Björn Widegren menar att kommuner inte alls ska ägna sig åt kultur. Enbart staten. Kanske så här då: en teater i Stockholm, en teater i Göteborg, en i Malmö – och så en i Norrland? Nog det märkligaste förslag som har kommit från en kulturredaktör på en borgerlig tidning någonsin.

Men Widegren är elitist. Han skiljer fin kultur (den han själv sysslar med) från något han kallar ”kommunal kultur”. Han fnyser åt ”barnkörer”. Han vill inte höra talas om sånt som att kommunala Kulturskolan ger fler än de som har råd att ta privata pianolektioner möjlighet att utveckla sina talanger.

Strömvallens läktare behöver vi visst också säga några ord om.

Många som skäller på kulturhuvudstadssatsningen skäller i samma andetag på de som vill bevara en unik idrottshistorisk anläggning i Gävle. Kulturskit som kulturskit liksom.

Rivningsförespråkarna vill inte slösa pengar (som underförstått kunde användas till något annat) på kulturhistoria. När man dessutom ”gratis” kan få ett helt nytt bygge.

Men gratis? Det kan man ju bara påstå därför att ett kulturvärde inte har ett marknadspris. Det som förstörs ligger inte som en minuspost i budgeten även om det borde.

Vänner och kulturvänner. Om vi för en gångs skull lät bli att ställa upp på de här ständiga antingen-eller-resonemangen.

Så skulle vi kanske upptäcka att det handlar om olika typer av satsningar. Helt skilda saker. Kortsiktigt, vårdplats åt moster Sofia. Medan det totala värdet av kultur- och kunskapssatsningar visar sig först på kanske mycket lång sikt.

Ni vet, som med bäbisar. Dåligt med mjölk syns genast på viktkurvan. Bristen på kärlek och kroppskontakt uppenbarar sig senare.

Så tänk ett varv till. Ställ inte upp på förenklade lösningar.

Lyckligtvis är en av de fina sakerna med människan att hon förmår göra sig en föreställning om framtiden.

Mer läsning

Annons