Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stark säsong – men våga lite mer!

/
  • Arbetarbladet kulturs musikkritiker Lars Westin sammanfattar säsongen med Gävle Symfoniorkester.

Stolthet – och fördomar? Arbetarbladet Kulturs musikkritiker Lars Westin granskar en Gävlesäsong med många toppar. Men det utdelas inte endast beröm här.

Annons

Ovationerna efter Viktoria Mullovas konsert ekar nästan fortfarande i konserthuset. Gävlesymfonikerna packar väskorna, kollar passen och att allt är i ordning innan planet lyfter som ska föra orkestern till Seoul och Shanghai för prestigefyllda framträdanden. Bakom sig har man en framgångsrik säsong med flera toppar. Nu börjar en lite större värld träda fram som arbetsfält.

I ett kort, lite improviserat tal, till publiken efter vårens sista konsert berömde chefdirigent Jaime Martín orkestern och många enskilda musiker. Det lät på honom som om han ville övertyga oss i publiken, som om han trodde att vi i Gävle inte riktigt förstår vad vi har här. Inte har begripit att vi har en symfoniorkester av internationell klass. Man kunde se att han var stolt över sin orkester. Och visst, det har han all rätt till.

Den gångna säsongen har bjudit på många toppar. Viktoria Mullova slår ju det mesta. Men så ses hon också som en av de senaste 30 årens ledande violinister i världen. Men där har funnits så mycket mer. Tidigt under säsongen fick vi Dan Laurin i Vito Palumbos konsert för blockflöjt. Nyskrivet, spännande och briljant framfört.

Ryssen Denis Kozhukin visade världsklass i Rachmaninovs tredje pianokonsert. Nu ser jag att han kommer tillbaka i höst för att ta sig an också nummer två av pianokonserterna. Något att se fram emot. Den som inte varit på någon av symfonikernas konserter tidigare kan passa på då. En liten varning bara. Det kan bli en vana.

En personlig favorit var Ellen Nisbeth i Britta Byströms violakonsert ”A walk after dark”. Fascinerande med en skönhet som lite trevande öppnar sig för lyssnaren. Om man lyssnar lite på t ex Spotify ser man att det finns mer för orkestern att hämta från Byström. Bara att hoppas.

Extra kul är att Martín släpper fram orkesterns egna musiker som solister. Nu fick Anneli Jonsson, Anna Harju, Tobias Carron och Mats Olofsson kliva fram. Nästa säsong får vi se Theresa Rönnebeck och Peter Olofsson som solister. Jag hade också hoppats på en klarinettkonsert med Erik Larsson men det kanske kommer.

Ändå, mitt i allt beröm, borde man kunna våga lite mer. Skaka om. Ofta är det de nyskrivna verken som berör mest. Som visar en väg framåt. Som Tobias Broströms slagverkskonsert och de Murashkins verk för trombon.

Nu är man också lite låst vid att det nästan alltid måste vara ett stort verk av något av de kända namnen mot slutet av kvällen. Massor av Brahms, Tjajkovskij, och de andra ”usual suspects”. Nästa år ser jag att man har hela sex verk av Beethoven och några Mozartsymfonier. Bryt gärna mönstret. Se så bra till exempel den polska konserten nu i mars var. En av årets bästa med musik av hos oss mer okända kompositörer som Kilar, Szymanovski och Karlowicz. Varför inte pröva att lägga in symfonier av Suk (Asraelsymfonin kanske), Roussel eller Franz Schmidt (hans fjärde symfoni skulle verkligen gå hem hos publiken). I Finland och Danmark finns ju också andra än Sibelius och Nielsen.

Sedan var det ju det här med stycken av kvinnliga kompositörer. Det brukar dyka upp två-tre per säsong. Oftast nyskrivna, eller ganska nya verk.

Längre bak i tiden finns inte så mycket att plocka av. Musiken måste ju hålla i sig, inte för att den som skrivit den har ett visst kön. Men det finns kompositörer att botanisera bland om intresse finns. Amy Beach och hennes Gaelic symphony, Kapralova, Alice Mary Smiths c-mollssymfoni eller kanske en modernare tonsättare som Sofia Gobajdulina för att nämna några.

I slutändan inte främst för att det är verk skrivna av kvinnor utan för att det är musik som förtjänar att höras. Men, som sagt, finns intresset?

Mer läsning

Annons