Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Statusuppdateringar från Sundborn

/
  • LYCKOBESATT. Carl Larsson var mycket mån om att visa upp en lycklig fasad, inte olikt hur det ser ut i statusuppdateringarna på Facebook där det pågår en tävling om vem som har lyckligast liv.
  • HEMMA. Interiör från Lilla Hyttnäs, Sundborn.

En ny biografi om idyllakvarellernas mästare visar att Carl Larsson är en konstnär för vår tid.

Kulturredaktionens Kristian Ekenberg har besökt Carl Larsson-gården i Sundborn, läst ”Jag – Carl Larsson” och hittat en besatthet av lycka som går igen i vår tids uppdateringar i sociala medier.

Annons

Carl Larsson dog 1919, 85 år före Mark Zuckerberg kläckte idén om Facebook. Måhända är inte Carl Larsson synkroniserad med konstklimatet 2011 – för att vara det hade han behövt bunta ihop interiören från Sundborn till en kloss och ställt ut på Moderna à la Klara Lidén – men han glider bättre in i tidsandan såsom den ser ut utanför konsthallarna, som en föregångare till de lycko- skimrande statusuppdateringarnas era.

Även för den med skrala kunskaper om ämnet Carl Larsson, är hans luftiga akvarellbakelser från Lilla Hyttnäs i Sundborn bekanta, inbrända i den kollektiva svenskheten som själva negativen för kärnfamiljslycka och skir sommaridylll. Dessa akvareller på hustrun Karin och den stora barnaskaran med det vackra hemmet som fond, först publicerade i böcker, har numera reducerats till en t-shirt, vykortsmotiv så bekanta för oss att den konstnärliga laddningen har runnit ur. Men dessa motiv från hemlivet i Dalarna var inte en given väg för Carl Larsson att gå, visar Per I Gedin i den nya biografin ”Jag – Carl Larsson”, en välbehövlig nyansering av nationalikonen.

Han föddes 1853 in i fattiga omständigheter, och ingenting i hans första levnadsår antydde att han skulle skrivas in i historieböckerna som familjelyckans förkämpe. Förhållandet med fadern var svart och sårigt, och när hans bror John gick bort nio år gammal var det fel son som dog, ur faderns synvinkel. Siktet var inställt på att stiga, och i sina memoarer skriver Carl Larsson: ”Jag kände att jag var en boren riddare bland slöddret. O, ack, jag kände det, under det de andra nog kände mitt förakt och min underlägsenhet.”

Utbildningstiden vid Akademien, den ständiga rivaliteten med konstnärs- vänner (redan här börjar Larssons paranoia att synas), resorna till Frankrike och grävandet för att finna en egen konstnärlig särprägel, allt ter sig som en otålig prolog till det avgörande ögonblicket i Carl Larssons liv: mötet med Karin Bergöö.

De möts i Grez och förlovar sig 1882; Karin är själv en lovande konstnär, 23 år gammal, sprungen ur mer burgna förhållanden än livspartnern, och det är från hennes föräldrar som paret senare får gården Lilla Hyttnäs i Sundborn. Carl Larsson uppmuntrade inte direkt sin Karin att fortsätta med konstnärsbanan, men hon fann en väg att utveckla sitt skapande som samtidigt lät henne fullfölja förpliktelser mot familj och hem – genom att göra hemmet och familjelivet till ett konstverk. Hans i folkminnet mest kära målningar visade upp hustruns skapelse för världen. Utan Karin Larssons konstverk i Sundborn ingen Carl Larsson som vi känner honom.

Gedins bok är överlag väl tung på citat, och man förstår frestelsen, ty Carl Larssons mustiga språk ur brev och memoarer är tacksamt att citera, men den livslånga brevväxlingen mellan Carl och Karin får jag inte nog av. Att hans skildringar från livet i Sundborn inte blir alltför söta beror delvis (mer om den andra orsaken senare) på att kärleken mellan dem är äkta, sällsynt bultande livet igenom. Under hans resor för arbete och inspiration, med långa perioder borta från hemmet, korresponderar de flitigt, och när Carl går bort skriver Karin dagligen brev till den förlorade maken – som om han blott har gett sig ut på en längre resa över mörka vatten. Bland de många citat som Gedin staplar, fastnar jag för en formulering från Carl Larssons penna, ord som jag läser om flera gånger: ”Vet du att lifvet är helt enkelt urtarfligt utan dej!”

Karin målas av flitigt, mer eller mindre lyckat, mer eller mindre inlindad i marsipan, och den bästa målningen av henne är när hon efter en svår lunginflammation är konvalescent, avbildad på avstånd i sjuksängen med en sprödhet som nästan gör ont att se. Kärlekens intensitet vid insikten om att den snabbt kan vissna.

Makarna Larsson presenteras under den guidade turen av Lilla Hyttnäs, ett besök som jag gjorde parallellt med läsandet av ”Jag Carl Larsson”, som ”ett av sekelskiftets hetaste kändispar”, och böckerna från Sundborn kan ses som föregångare till de glansiga magasin där kända och halvkända par – leende Familjen Wahlgren-kloner – på omslagen putsar sina varumärken med hemlivet som polermedel. Gården i Sundborn är hemmet som allkonstverk, en levande organism som ständigt byggdes ut, som ständigt smyckades av Carls pensel och Karins textilier och egenritade möbler.

Själva följde de noga de framväxande idéerna om det moderna hemmet, fröet till vår tids inredningsboom, och läste tidskrifterna som förpassade de gamla idealen till vinden, främst The Studio som fortfarande finns staplad i Lilla Hyttnäs bibliotek. Med sin för tiden banbrytande stil, sprungen ur det nordiska ljuset, har Lilla Hyttnäs sänt ut nervtrådar som, via Ikea, har förgrenat sig ut över hela världen.

Carl Larssons bilder från familje- albumet ter sig vara målade inuti en smiley. Efter ett par-tre stycken ger de samma smak som att suga på en sackett, men det som Gedin lyckas med i sin biografi är att återuppliva den konstnärliga pulsen i dessa motiv. ”De fungerar som ett slags motgift, en besvärjelse av svärtan och misantropin”, skriver han.

Carl Larssons enorma produktivitet växlade till perioder av nedstämdhet, av uppgivenhet och tvivel, och en inte alltför otrolig modern diagnos hade varit manodepressivitet.

Livet igenom visar han en besatthet av att resa en lycklig fasad. Inte bara utåt, men också för sig själv, och han är inte ensam om att kämpa ner demonerna med ett välordnat familjeliv, även om den ensamheten är betydligt större i konstnärskretsar, där sprit och skörlevnad har varit mer accepterade överlevnadsstrategier. Hemlivet som Prozac.

Vår tids statusuppdateringar i sociala medier har mycket gemensamt med Carl Larsson; de är Sundborn-akvareller i form av korta rader av självförhärligande. Journalisten Anders Mildner har i en artikel i Sydsvenskan om fenomenet skrivit: ”De digitala lyckoropen fyller skärmarna till dess breddar och glädje-rundgången blir till slut euforisk.”Alla snickrar vi på våra digitala idyller. Likt Carl Larsson hoppas vi kunna putsa en fasad så skinande inför andra att den bländar också oss själva, ett ljus så starkt att det strålar bort maligna celler.

I Carl Larsson-gårdens obligatoriska souvenirshop letar jag förgäves bland idyllvykorten efter hans, i min mening, bästa målning: ”Ulf i aftonsol” från 1889. Solens sista glödande strålar över gårdsplanen, och en pojke som kikar fram bakom grinden, som skrämd inför livet. Kulturskribenten Carl-Johan Malmberg har jämfört målningen med Munchs ”Skriet”. En liksom svald expressionism, som satt sig i en klump i halsen medan Munchs gestalt vrålar. Carl Larsson kallade själv målningen för ”skräp”, som om han inte ville kännas vid ”sin egen inre ödslighet eller sin smärta”.

Statusuppdateringen om Ulf lyser med sin frånvaro i Sundborns retuscherade version av sin local hero. Målningen ger inte hela sanningen om Carl Larsson, lika lite som hans älskade akvareller. Men tillsammans kanske de mognar till en sannare version. För vem tror, ärligt, på att dottern som vattnar blommorna i ”Solskensfönstret” bara kommer att få lycka och solsken på färden? Bara en tanke, inför nästa statusuppdatering på Facebook.

Mer läsning

Annons