Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stenmans ljuvliga ljus

/

Jag vet inte vilka Anna Carin Stenmans kvinnor är, men jag tänker mig att de är helgon. Stilla möter de min blick inifrån målningarna. Upphöjda.

Annons

Det jag minns från Anna Carin Stenmans konst från förra gången jag såg henne ställa ut är det skira ljuset. Allt byggs av ljus i hennes konst, utgår från det, låter det forma världen. Som om hennes gestalter består av rent ljus som har fått en tunn hinna av människokropp som hölje.

En nyväckt kärlek till färgen har slagit an en ton för utställningen, säger hon. En försiktig kärlek, i så fall. Vänta er inte några färgexplosioner.

Inte några känsloexplosioner heller, för den delen. Allt är mycket svalt. På ett plan ovan det världsliga.

I de flesta av målningarna går Anna Carin Stenmans nära, om än med ett respektfyllt avstånd, men i några av verken betraktar hon sina kvinnor i helfigur. Ansiktena har suddats på urskiljande drag. Då blir de genast mindre angelägna. Kvinnorna är inte direkt så att de tar initiativ till kontakt, och på håll blir de riktigt svåra att komma inpå livet.

Kvinnoansiktet som är mest redo att kommunicera finns i ”Blicken”, där just blicken är grejen. En blick som avkräver betraktaren fullkomlig ärlighet.

Förutom kvinnoporträtten består utställningen av några landskap och huskroppar – Stenman har fallenhet för arkitekturmåleri, lyckas göra byggnaderna till någonting mer än ren materia – och i Galleri K:s inre rum finns några grafiska blad.

Ett av bladen föreställer en clown, titeln är ”På tå”. Kanske kunde clownen smitta ”helgonen” med lite temperament?

Mer läsning

Annons