Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stieg björnkramas

/

Annons

Tidskriften Svartvitt började komma ut igen förra året, efter att ha varit nedlagd sedan 2002. Den benämner sig mångkulturell och existerade en tid i kombo med antirasistiska tidningen Expo – författaren Stieg Larssons hjärtebarn.

I sitt fjärde nummer efter återuppståndelsen tar Svartvitt grepp om just Larsson som redaktören Kurdo Baksi familjärt kallar sin bortgångne ”storebror”. Om författarens minne inte var sönderkramat förut så sker det nu. Svartvitt excellerar i en veritabel Stieg Larsson-frossa. Erland och Joakim Larsson berättar än en gång barndomsanekdoter, en fransk förläggare vittnar om hur han hetsläste Millenium-manuset, Salander är en förebild för spanjorskor, konstateras från Madrid.

Tidigare kolleger och vänner i den antirasistiska kampen medverkar eller intervjuas. Utan att någonting särskilt läggs till bilden av författarskapet eller personen. Möjligen hade jag inte läst förut att Stieg gömde en hotad polis på Expos redaktion och lärde sig att använda ett ordenssällskaps hemliga dörrknackning för att skydda honom.

Panegyriken toppas med Kurdo Baksis ingångskrönika: ”Som kollega, förläggare och vän är jag stolt över Stieg. Är det inte dags nu för en staty över honom i hans uppväxtorter Skellefteå eller Umeå?”

Ett torg eller en gata uppkallad efter Stieg Larsson, på Stockholms Söder, går också bra, meddelar Baksi.

Anna-Lena Lodenius, Stieg Larssons medförfattare till boken ”Extremhögren” är dock jämförelsevis samlad: ”Jag har ibland skämtat om att det borde stå ’Hon kände Stieg Larsson’ på min gravsten. När jag nämnde detta på Facebook fick jag genast flera kommentarer från andra som kände igen sig och som fundera på om det gick att få grupprabatt på sådana stenar”.

Mer av den sortens distans i Svartvitts temanummer hade varit på sin plats.

BJ

Mer läsning

Annons