Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stopp, vart är Folkteatern på väg?

/
  • Mörker.  Norrsundets ”Jävla finnar” var en viktig uppsättning. Men inte tänker väl Folkteatern också satsa på community-teater? Snacket om scenkonst i förändring väcker farhågor.

Plötsligt blev jag osäker: är det meningen att Folkteatern ska välja ny väg? Och inte längre trampa på i den stora dramalitteraturen (gammal och ny) och inte längre spela i gasklockan och på Träteatern?

Annons

 

Eller är det bara jag som tyckte mig höra hur barnet spolades bort med badvattnet?

Samtalet om Scenkonst i förändring hos Folkteatern härom kvällen väckte mina farhågor. Det handlade om community theatre och regissören Reine Lööf (han med ”Jävla finnar”) och dramaturgen Joakim Stenshäll talade entusiastiskt om den här teaterformen där människor gjordes direkt delaktiga.

Joakim Stenshäll (känd i den trogna folkteaterpubliken, han arbetade på teatern under nittiotalet) skriver en doktorsavhandling om community theatre. Och funderar tydligen mycket över hur teatern ska nå ut, bli viktig för nya publikgrupper.

Så långt allt väl. Stenshälls stora erfarenhet, öppenhet och entusiasm piggade upp. Liksom hans vilja att spränga ramar och ständigt ompröva.

Ändå blev det knepigt, i alla fall för mig. När Stenshäll pratade om institutionskulturens ”stelnade former” och föredrog det nya älsklingsordet ”deltagarkultur” blev jag misstänksam.

Alla ska med, det låter ju demokratiskt och bra. Att ordet ”konst” faktiskt har med kunnande att göra, verkar liksom ointressant i dessa tider.

Regissören Reine Lööf har jobbat både med amatörer och proffs, både med Lars Norén och med folk i Norrsundet. Han är mer lågmäld i snacket, bidrar framför allt med en rad exempel på hur man kan, men inte måste, arbeta.

”Jävla finnar” är en viktig uppsättning för långt fler än människorna i Norrsundet. Han påpekade att även den beramade uppsättningen ”7:3” som Norén fick så mycket skäll för är ett exempel på community theatre. Poängen med de här uppsättningarna har varit att se människor och låta dem få röst.

Reine Lööf kan tänka sig andra former för det också.

Det kan nog egentligen också Joakim Stenshäll, vill jag tro.

Men för min del känner jag inget större behov av att välta den befintliga teatern över ända. Gärna berika den med fler erfarenheter men inte förakta vad den har uppnått.

I vårt alltmer gettoiserade samhälle ställs grupper ofta mot varandra – kvinnor mot män, ”svenskar” mot ”invandrare”, äldre mot yngre, rika mot fattiga, sjuka mot friska, arbetare mot tjänstemän, homosexuella mot hetero-, storstadsbor mot glesbygdsfolk, och så vidare. Vi påstås ha disparata intressen.

Just därför förefaller det mig att konstens uppgift här och nu är att söka gestalta det som trots allt förenar oss. Vi är ju i grunden alla människor. Vi älskar och hatar, vi gläds och vi sörjer, vi lever och dör.

Gärna community theatre. Men först en rejäl klassiker på scenen!

Mer läsning

Annons