Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stor tysk berättare ur tiden

/
  • Günter Grass och Salman Rushdie vinkar till publiken under en fest för den då 70-årige Grass som firades på Thaliateatern i Hamburg 1997.    Foto: Christof Stache
  • En glad Nobelpristagare i Gyllene salen efter Nobelmiddagen 1999.   Foto: Tobias Röstlund
  • När Günter Grass fick Nobelpriset 1999 var det för att han ansågs värdig att bli 1900-talets siste pristagare i litteratur, berättar akademiledamoten Per Wästberg.   Foto: Gunnar Ask

Författaren, polemikern och provokatören Günter Grass är död. När han fick Nobelpriset 1999 var det för att just han ansågs värdig uppgiften att avsluta det århundrade som han så ingående skildrat. Günter Grass blev 87 år.

Annons

Efter Thomas Mann, som dog 1955, är det Günter Grass som kommer att framstå som Tysklands stora författare, menar akademiledamoten Per Wästberg. Andra skulle säga att Grass, med sin självdistans och språkliga musikalitet, i själva verket är den störste.

Redan med debutromanen "Blecktrumman" 1959 blev han en portalfigur i tysk litteratur.

Grass var bara 22 år när den gavs ut. I romanen, i dag en given klassiker, återskapade han sina ungdomsår på 1930-talet i uppväxtstaden Danzig, före krigskatastrofen, och lät en dvärg med leksakstrumma var berättare.

– Här var det någon som pratade om allas inblandning i andra världskriget, och om ansvaret för vad som skedde i Förintelsen. Grass släppte aldrig kriget, det är alltid nära, säger Beate Schirrmacher vid Stockholms universitet som forskat om Grass författarskap.

Berättarglädjen och den flödande fantasin ser hon som andra förklaringar till Grass enorma läskrets. Sitt Nobelpris fick han "för att i muntert svarta fabler ha tecknat historiens glömda ansikte". I hans romaner finns element som gränsar till den magiska realismen men också ett bildspråk som gör starka avtryck i läsaren. Så växlade också Günther Grass mellan att måla i skrift och i tusch.

– Han hade ett stort hus vid en kanal nära Lübeck, och där arbetade han i sin skrivstuga vid en skrivpulpet, alltid stående. Intill hade han stora ark där han tecknade i tusch det han inte kunde säga i ord just då. Han var en fantastisk tecknare som ställt ut över hela världen, gärna sniglar och fiskmonster, berättar Per Wästberg.

Günter Grass kallade sig själv för en "Spätaufklärer", en upplysningens apostel i en tid som tröttnat på förnuftet. Han var en författare som verkade nära politiken, och då närmare bestämt den tyska socialdemokratin och Willy Brandt. Dessutom axlade han ett slags nationellt samvete som gjorde att han både fick folk med och emot sig, framhåller förläggaren Svante Weyler.

– Och den rollen gav han aldrig upp. Ända in i det sista lade han sig i nationens angelägenheter med ett engagemang som man bara kunde imponeras av även om man ibland tänkte "men herregud, så här är det inte".

Därför blev också uppståndelsen stor när Grass så sent som 2006, i den självbiografiska boken "När man skalar lök" berättade att även han, som 17-åring och i krigets slutskede, tjänstgjort i Waffen SS.

– Han bearbetade ständigt en känsla av skuld och ansvar. Han kunde inte släppa det temat, och han gav väldigt komplexa och bra svar, säger Beate Schirrmacher.

*

KOMMENTARER:

Per Wästberg, ledamot i Svenska Akademien:

– Han var en underbar människa som jag kände ganska bra, jag har bott hos honom och ätit av hans fantastiska korv och lammgrytor. Han var besatt av mat, han har skrivit en bok som heter "Flundran" med mängder av fiskrecept, en del så äckliga att man knappt kan läsa dem. Inget jordiskt var honom främmande.

Beate Schirrmacher, forskare vid Stockholms universitet:

– På samma sätt som han växlar mellan bilder i sina texter, har jag och några andra sett att rytmen i språket är extremt viktig för honom. Och att han strukturerar sitt berättande efter saker vi ser i musiken, han jobbar med kontraster och kontrapunkt som i musik. Det finns flera texter som är strukturerade mer efter musikaliska principer än litterära.

Gunnar Nirstedts, förläggare på Bonniers:

– Han är en stor härlig berättare, parat med ett väldigt starkt samhällsengagemang, och det är den kombinationen som har gjort honom unik i efterkrigstidens litteratur.

Svante Weyler, förläggare och Tysklandskännare:

– Hans betydelse var både litterär och politisk. Den allra största betydelsen var att han igenom hela författarskapet förespråkade att man skulle föra ihop litteratur och politik. Litteraturen ska vara politisk och politiken ska gärna vara litterär.

Mer läsning

Annons