Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Strindbergs efterhängsna kärleksbrev

/

När August Strindberg ställde den berömda frågan – "Vill ni ha ett barn med mig, fröken Bosse?" – neg Harriet Bosse och svarade ”ja, tack”.

Annons

Där börjar ”Strindbergs kärleksbrev till Harriet Bosse”, föreställningen som består av att Hans Wigren och Maria Hjalmarsson läser upp Strindbergs brev till den unga hustrun och hennes svar på dem.

Och ett barn fick de. Anne-Marie Strindberg. Författaren hade sedan tidigare flera barn, som han hade dålig kontakt med, och Anne-Marie blev hans ögonsten, även när äktenskapet med Harriet Bosse var över.

Deras komplicerade relation framskrider glimtvis i de brev som skådespelarduon Hans Wigren och Maria Hjalmarsson läser när de besöker Valhalla i Sandviken. Strindberg var inte lätt att leva med, och Harriet Bosse hade sin karriär att tänka på. Temperaturen i relationen varierar som under en vårvinterdag. I vissa brev är Strindberg kåt och föreslår ännu ett barn, i andra är han faderlig såväl mot dottern som mot Harriet Bosse, i andra är han ömklig, i andra dundrande, och när deras förhållande till slut har nått vägs ände, och hon förlovar sig med en annan man, är han rasande svartsjuk.

Bara genom att höra Strindbergs ord till den unga hustrun, förstår man att hon, den firade unga skådespelerskan, kunde falla för den gamla gubben. Nog är han charmerande – men också manipulativ, som litteraturvetaren Björn Meidal har påpekat. Budskap mellan raderna till modern sänds i brev till dottern.

Intressant är också hur Strindberg var deltidspappa i en tid när sådana arrangemang var ovanliga.

Jag var lite skeptisk på förhand till hur en föreställning baserad på brev skulle kunna bli vital. Skådespelarna läser ur varsin pärm och någon avancerad regi är det inte fråga om. Men det är Strindbergs språk som får föreställningen att leva. Hans känslokast har inte minskat i styrka på ett drygt sekel. Även Harriet Bosses reaktioner är intressanta och inte sällan humoristiska, och man lider med den arma kvinnan som fick denna känslovulkan till man i sitt liv. Publiken fnissar flera gånger, som när vi får höra hur Strindberg skrivit att förlossningen kan vara njutningsfull för kvinnan, och Harriet Bosses väninna ställer upp dörren under hennes förlossning så att den oroligt vankande Strindberg där utanför kan höra exakt hur njutningsfull den är.

Här finns ett rikt stoff som visserligen framförs inlevelsefullt, men så mycket mer kan göras med dessa ord ur en märklig och stormig relation.

Mer läsning

Annons