Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Succémakaren som längtade till Gävle igen

/
  • LETAR TILLKORTAKOMMANDEN. Koreografen och regissören Birgitta Egerbladh utvecklar sitt ständiga tema – människans tillkortakommanden, i synnerhet kroppens – med utgångspunkt i neurologen Oliver Sacks bok.
  • TILLBAKA med dans. När Birgitta Egerbladh återvänder till Folkteatern kommer hon till en teater där hon känner sig lite extra hemma.

Gasklockan är borta men dansen är kvar.

När Birgitta Egerbladh ännu en gång låter Folkteaterns ensemble dansa är det med fokus på neurologiska bortfall.

I ”Dagar av sol och regn” med premiär på lördag låter hon publiken bland annat bekanta sig med en man som förväxlar sin hustrus huvud med en hatt.

Annons

Om Birgitta Egerbladh hade valt fegisalternativet, hade hon efter ”Kom ta min hand” 2010 aldrig mer satt sin fot i Gävle. ”Kom ta min hand” blev en enorm framgång och det exemplet som vi lokala kulturjournalister först famlar efter när vi berättar om Folkteaterns framgångar under senare år. ”Kom ta min hand” visades i SVT och förtrollade Teatersverige när den spelades under Teaterbiennalen i Gävle.

Men Birgitta Egerbladh räds inte att riskera bilden av sig själv som succémakare. Att inte göra det hade dessutom betytt att hon gått miste om att arbeta med den ensemble som hon har tagit till sitt hjärta.

– Det är bara positivt att få komma tillbaka. Det känns otroligt roligt, vi hade ett så fint samarbete. Jag måste säga att jag har längtat efter att få komma tillbaka till den här teatern och den här ensemblen. Jag känner mig lite extra hemma här.

Nya föreställningen heter ”Dagar av sol och regn” och alla i ensemblen var med i ”Kom ta min hand” i Lilla Gasklockorna. Vilket är ovanligt för Birgitta Egerbladh, vars ensembler alltid består av några gamla medarbetare och några nya som måste skolas in i Egerbladhskan – hennes alldeles egna dansteaterspråk som förmedlas med kroppen.

– Vi kände redan när vi arbetade med föreställningen i Gasklockan att vi ville arbeta tillsammans igen.

Blev det klart redan då?

– Nej, men vi visste inte när det skulle bli. Jag har ett återkommande uppdrag för Stockholms Stadsteater så jag kunde inte komma tillbaka direkt. Men jag tror också att det är bra att vi har varit ifrån varandra en tid, fått nya erfarenheter och kan mötas igen. Det är som när man träffar gamla vänner. Det är bara att ta vid där man slutade.

Att de känner varandra redan och har fått en bra kontakt är en förutsättning för att de ska kunna genomföra Birgitta Egerbladhs senaste idé: En dansteaterföreställning baserad på neurologen och författaren Oliver Sacks texter om neurologiska bortfall, samlade i boken ”Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt”.

När jag frågar Birgitta Egerbladh om exakt vad ett neurologiskt bortfall är, illustrerar hon själv genast genom att lägga ifrån sig solglasögonen på bordet och sätta på sig läsglasögonen, som krävs för att hon ska kunna läsa högt ur ” Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt” som ligger i en välläst pocketversion på bordet framför henne. Hon läser ur inledningen:

”Neurologins favoritord är bortfall. Det står för en försämring eller defekt i den neurologiska funktionen. Alltså, röstförlust, språkförlust, minnesförlust, synförlust, förlust av den finmotoriska samordningen, förlust av identiteten och avsaknaden och förlusten av en myriad andra specifika funktioner eller förmågor.”

En kort tystnad, hon lägger ner boken, sedan säger hon:

– Jag tyckte att det lät väldigt intressant och jag fick genast bilder och idéer. Min utgångspunkt är alltid kroppen. Människan i vardagen och det mänskliga kroppsspråket. Det som Sacks beskriver är ju svåra neurologiska bortfall, men jag känner ändå igen mig i det han beskriver. Vi har själva små bortfall varje dag. ”Var la jag mina glasögon? Var la jag boken?” Små minnesförluster. Det tangerar det stora ämne som jag alltid sysslar med: mänskliga tillkortakommanden.

Boken består av en rad fallstudier med kapitelrubriker som ”Mannen som föll ur sängen” och ”Damen utan kropp”. Titelns man som misstar hustrun för en hatt kommer från en av Sacks patienter, vars felkopplingar i hjärnan gjorde att han efter ett besök hos Sacks skulle sträcka sig efter sin hatt, men istället grabbade tag i hustruns huvud.

– Väldigt udda. Svindlande men också absurt och komiskt.

Kroppen blir mer påtaglig efter ett möte med Birgitta Egerbladh.

Vi ses en sen eftermiddag i Teaterbiblioteket, med utsikt mot ett disigt höst-Gävle som sveper in Esplanaden i ett mjukt ljus. Efter att vi skiljs åt är jag hela kvällen medveten om de rörelser jag gör och som är unika för varje individ, de som Birgitta Egerbladh berättar om att hon lyfter fram i de kroppsövningar som alltid inleder hennes arbetsprocess med en ny ensemble. Jag tänker på hur jag står framför spisen när jag lagar mat och hur jag krumbuktar mig i tv-soffan. När jag springer upp på övervåningen för att hämta en sak, glömmer vad jag ursprungligen var ute efter och kommer ner med någonting annat, vilket gör att jag måste återvända upp en gång till, tänker jag att glömskans spring i trappor kanske skulle kunna vara en del av koreografin i föreställningen om neurologiska bortfall.

Mycket av det som jag sysslar med annars är extremt koncentrerat till intellektet och jag brukar skoja om att jag trivs bäst i min egen hjärna. Birgitta Egerbladhs föreställningar visar oss hjärnfokuserade och kroppsfrånkopplade vilken fantastisk skapelse kroppen är.

Det är inte helt bekvämt att bli medveten om sin egen kropp. Den lever sitt eget liv och jag känner att jag saknar det språk som gör att jag kan förstå den till fullo.

– Bara ni sitter så här framför mig berättar ni mycket, säger hon och skrattar medan jag och fotografen skruvar nervöst på oss.

Men vad är det då med mänskliga tillkortakommanden som fascinerar henne så? Hon har fram tills nu berättat om ”Dagar av sol och regn” i ett enda flöde, men nu stannar flödet av för ett ögonblick, hon söker efter svar. Ibland är det centrala i oss så självklart för oss själva att det kan vara svårt att med ord formulera vad det är som är kärnan.

– Det går långt tillbaka i min egen historia. Jag började som koreograf till mer abstrakt dans och jag kände att det var någonting som jag saknade. Jag letade efter ett eget koreografiskt språk och började lyssna mer till min egen kropp. Då kom det fram sådant som handlar om en annan kropp än främst dansarkroppen. Jag upptäckte då bland annat en komik som jag sedan dess inte kan vara utan. Genom dansteatern och mitt koreografiska språk kan jag hitta både det tragiska och det komiska och jag tror att mycket av tragikomiken kommer just från våra misslyckanden och misstag. Kanske handlar det också om mitt behov av att kommunicera med en publik? Genom humorn kan man nå fram till människor från ett oväntat håll. Tänker till exempel på Gösta Ekman eller Jacques Tati. De berättar så mycket med kroppen, utan ord, och vi känner igen oss. Våra tillkortakommanden och svagheter gör oss mänskliga. Det var aldrig en plan att detta var det tema som jag skulle arbeta med, men jag har märkt att det återkommer i varje föreställning.

Kroppen hos dig är ofta väldigt komisk och absurd. Kan det ge en motvikt till den sexualiserade kroppen som vi ser så mycket annars i det offentliga rummet?

– Kanske det. Det finns enormt många uttryck i samhället som talar om hur vi ska se ut och vara som kvinna, man, ung och gammal. Ansträngande, underförstådda krav på det ena och det andra, och jag tror att vi alla längtar efter att kunna vara oss själva.

Birgitta Egerbladh återvänder till Gävle och Folkteatern, men inte till Gasklockorna. ”Once in a lifetime”, säger hon om att arbeta i den gamla industrimiljön. Nu vill hon göra någonting helt annat. Efter ”Kom ta min hand” fick de många förfrågningar om att gästspela, även utomlands, men Gasklockan är ingenting som man lätt packar ner i en reskoffert. ”Dagar av sol och regn” är anpassad för att kunna turnera. Premiären är i Gävle, men sedan fortsätter den till orter som Bergsjö, Hofors och Ockelbo. Jag påpekar att det är platser som kanske bara får besök av en enda föreställning under ett år och frågar om det påverkar vad hon väljer att göra.

– Jag arbetar inte på ett annorlunda sätt beroende på om publiken finns på Stockholms Stadsteater eller i någon mindre ort i Gävleborg, i så fall rent praktiskt att vi måste kunna flytta föreställningen.

– Men när jag tänker på att vi kommer spela på ställen dit det kanske bara kommer en föreställning om året blir jag otroligt glad och rörd över att just vi kan få komma med just den här föreställningen. Jag tror att den kan rikta sig till många olika människor i olika åldrar och med olika yrken … Man kan se den som ung eller gammal och hitta saker i den som berör. Man kan se den som personal på neurorehab eller ett äldreboende, som läkare eller som anhörig till någon med bortfall eller om man själv är drabbad. Den är väldigt allmänmänsklig.

Mer läsning

Annons