Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sune Jonsson ur tiden

/

Annons

Fotografen Sune Jonssons bilder får tiden att stanna, skrev jag i en bokrecension för åtta år sedan.

Nu har tiden stannat för Sune Jonsson. Han dog i fredags.

Men hans konst var att fånga dess gång – och samtidigt nagla fast ögonblicken.

Mest berömd blev Sune Jonsson för sina bildberättelser om människorna som blev kvar, de som avfolkningen av landsbygden lämnade efter sig.

Småbrukare på sina gårdar med radioapparat och väggbonader i köket. Människor som stod med fötterna på jorden.

I en bild syns ett äldre par mitt i sina böljande fält med strån upp till höfterna.

Så är det märkligt ofta i Sune Jonssons porträtt. Att människan är ihopväxt med naturen och rent bokstavligen med den mark hon går på. Gräset, rågen eller höet döljer hennes fötter.

I en annan bild syns en dödgrävare. Inte bara rotad i myllan utan så djupt nere att man undrar hur han ska ta sig upp. Ja, just så som vi alla är ett med den jord vi kommit från och skall åter bli. Medan bilarna och megabiten och tiden rusar förbi.

Hemmavid. Jordabok. Tiden viskar. Det är titlarna på några av Sune Jonsson böcker. Han både skrev, fotograferade och filmade. Mest just hemmavid i sitt älskade Västerbotten, som anställd på Västerbottens museum.

Även en serie dokumentärbilder från Prag 1968 fick enormt genomslag. Sune Jonsson var där och kunde rapportera när stridsvagnarna körde in och krossade hoppet. Också det lika mycket vittnesmål som tidlös bild av militär maktdemonstration.

Men Sune Jonsson i mitt hjärta är ändå hans gränslösa ömhet för det norrländska landskapets strävsamma människor, deras hem och ting. Ett annat Sverige. Ett stilla liv där klockan tickar runt runt och man får ro att fundera över om tiden egentligen går framåt.

Många koppar kokkaffe blev det i stugorna, konstaterade Sune, för hans arbete fick också ta sin tid.

 

Mer läsning

Annons