Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svar: mot ljuset!

/
  • Försvarar Folkteatern. Dramaturgen Joakim Stenshäll har reagerat på en krönika som publicerades här på Arbetarbladets kultursida i fredags 24 april.

Karin Månson har varit på Folkteatern och känt förändringens vind blåsa i ansiktet. Det skrämmer henne.

Annons

Hon är rädd för det som i dag kallas community-teater, rädd för vilka erfarenheter som då kan dyka upp på Folkteaterns scener. Rädd att hon då kommer att känna sig utanför. Jag skulle vilja ta henne i hand och med Jesu ord i Matteus 28:10 säga ”var inte rädda”.

För jag blir inte klok på vad hon är rädd för. Är hon rädd för att inte i framtiden känna igen sig på Folkteatern? Tror hon Folkteatern ska fyllas av särintressen, uttryck för det hon kallar vårt ”gettoiserade samhälle”, som alla får plats och rum på scenen?

Hon vill istället se konstens uppgift i ”att söka gestalta det som trots allt förenar oss”. I det är vi faktiskt överens. Men vår syn på vägen dit är olika. Jag tror att det universella finns i det lokalt specifika. Det var själva utgångspunkten för Folkteaterns världsteaterprojekt. Att i vattendroppen finns universum. Jag tror på att finna konstnärliga former och uttryck för detta specifika.

Vägen till det som förenar är inte den självbekräftelse Månsson söker i vad hon under kvällen på Folkteatern kallade ”de existensiella frågor” som rör hennes generation och som hon tycks mena ryms i mittfåreteaterns allmänna klassikervurm, i de gängse sammanhangen, i de trygga lokalerna, i de igenkännbara formerna.

I detta är hon, med alla sina förtjänster och allt sitt patos, dock typisk. Så har regionernas lokala kritiker alltid ställt upp till försvar för den teater som mest liknar Dramaten. Den som vill få perspektiv på detta bör läsa Rikard Hooglands ”Spelet om Teaterpolitiken”. Den är för oss som tror på länsteatern en mörk historia om tre regionala teatrars väg från ett dynamiskt konstnärligt arbete i närhet till en publik, till snyggt förpackad god konst i stelnade former. Det är en historia vi som värnar om regional teater måste ta ställning till, kanske ta avstånd ifrån, kanske bedrövas av. Oavsett bör den bli del av en självreflekterande omprövning av hur vi vill se länsteatern i framtiden.

Styrkan med Folkteatern är att där sen begynnelsen för 25 år sen har funnits en ständigt pågående vilja till omprövning. Man har aldrig bara ”trampat på i den stora dramalitteraturen” (som Månsson önskar). På Folkteatern har alltid funnits en vilja att ställa grundfrågan om teaterns mening och syfte på den plats där man verkar. Att vissa uppfattar detta som ”skrämmande”, ”snack” och att ”välta den befintliga teatern överända” är kanske inte mycket att göra åt.

 

Karin Månsson återkommer med en kommentar.

Mer läsning

Annons