Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svartbygge lyser upp Gävlemörker

/
  • Höstpaviljongen. Gävle, natten mot söndag, ett olydigt bygge av linor, löv, speglar och tyg, har uppstått mellan bropelarna. I bakgrunden Milles änglar.
  • Demos Studio. Är Elle-Kari Mannerfeldt, Jesper Brodersen, Oskar Gudéhn och Erika Henriksson. Deras bloggadress är demosarkitektur.wordpress.com.

Åh, ni skulle sett den! Höstpaviljongen.

En tillfällig byggnad, på den lilla ön under betongbron vid Konserthuset.

Uppförd av lönnlöv och rönnbärsklasar omsorgsfullt fästade på osynliga linor, upplyst i nattmörkret av reflekterande ljus från speglar och marschaller.

Ingången markeras med en lövad portal.

Annons

Nej, det var förstås inget riktigt hus egentligen. Men en plats i Gävle som fick liv.

Höstpaviljongen byggdes i lördags kväll. Jag besöker den strax före midnatt. Får man gå in? Javisst. Det känns andäktigt skört och flyktigt i salen innanför lövväggarna.

Speglarnas reflektioner når bropelarna och kastar nervöst fladdrande ljusfläckar.

En vacker men också oroande plats. Obeständig. Om dagen blir den en annan. Skräpig, kanske förbipromenerarna tycker.

Men paviljongen som byggnad har ju just karaktären av icke permanent, ett lättsinnigt litet flyttbart hus till lyst och lust.

Nästa gång ska vi bygga en Snöpaviljong, lovar de fyra arkitekterna. Som verkligen är arkitekter, under utbildning.

Oskar Gudéhn, Jesper Brodersen, Elle-Kari Mannerfeldt, Erika Henriksson.

De arbetar tillsammans under namnet Demos Studio. Oskar och Erika håller dessutom på att inrätta ett arkitektkontor i Gävle.

Höstpaviljongen är gruppens första installation.

Demos Studio har drömmar om staden, hur en bra stad ska vara.

De har också en nystartad blogg där de vill möta Gävleborna:

”Hur ser Gävle ut i dina drömmar? Vilka platser tycker du om, vilka platser önskar du och vad vill du ska hända där du bor?”, frågar Demos Studio.

”I de flesta städer finns platser som hamnat i skymundan, som inte nyttjas så bra som de borde”, skriver de.

”Torget” utanför Centralstationen och området kring Gavleån, ges som exempel.

Jag blir otroligt glad av Höstpaviljongen. Och, jag erkänner, nöjd bara över att något händer därute.

Men kanske är Gävleborna särskilt mottagliga för reflektioner i höst. Hoppas det.

Jag tror nämligen så här:

Att även om vi inte känner oss delaktiga i beslutet om Stortorgets omformning, så får röran, staketen och grushögarna oss att se torget på ett sätt som vi inte brukar göra annars.

Stadens rum blir påtagligt.

Vi upptäcker plötsligt hur viktig vår gemensamma miljö är (inte bara den egna trädgården).

Omstörtande verksamhet pågår!

Så kunde skyltarna säga, istället för ”byggarbetsplats”.

Allt kommer så småningom att återgå till det normala. Färdigt. Bestående.

Gävles nya flotta Stortorget med sin stenläggning av kallhamrad granit, blir i bästa fall fullt av folkliv – eller något som vi korsar oseende för att komma vidare till nästa shoppingmål.

Men just nu. Just nu när ingen kan undgå att bli delaktig i processen (alla måste kryssa mellan uppdykande grusberg och avstängningar), är Gävleborna mer medvetna om det offentliga rummets betydelse.

Kanske till och med öppna för lite smårevolutionerande tankar.

Som att en och annan olydig paviljong inte är helt fel. Som att mötesplatser är viktigare än köpesplatser.

Fotnot. Bloggadressen är demosarkitektur.wordpress.com

Mer läsning

Annons