Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svårtyglad men gripande Bruckner

/

Annons

Bach och Bruckner är två av den klassiska musikens stora, men också på många sätt två kontraster. Bach är lutheran, matematiskt exakt och formfulländad. Bruckner är brinnande katolik med känslor och passion som knappt kan tyglas och ibland tar över helt. På fredagskvällen ledde österrikaren Thomas Zehetmair symfoniorkestern genom verk av de båda. Det blev en vandring genom helt olika musikaliska landskap.

Zehetmair tog själv solistrollen i Bachs violinkonsert i E-dur. Bara orkesterns stråkar med här, inget blås. Första satsen andas mycket Vivaldi med solist och orkester turvis i förarsätet. Rytmiskt och elegant efter dåtidens vinnande formula. Andra satsens adagio griper tag mer med sin sorgsna, inåtvända solostämma. Satsens avslutning då Zehetmair tystnar och bara orkestern dovt fortsätter är riktigt stark.

Sista satsen blir ett rivigt rondo där en folklig dansmelodi tar över. Den tidigare sorgsenheten är som bortblåst.

Framförandet är så fint som man kan önska. Ingen skugga över Zehetmair och orkestern. Men på något sätt är det här musik som mer behagar än berör.

Anton Bruckners femte symfoni är något helt annat. Bachs verk var 19 minuter långt. Här har vi en symfoni som är fyra gånger så lång och lite till.

Orkestern gjorde för något år sedan ett mycket lyckat framförande av Bruckners mest populära symfoni, den fjärde. Nu hade man valt den femte skriven 1875-78, den knepigaste och ingen av de mest spelade. Ibland kallas den ”pizzicatosymfonin” eftersom tre av satserna börjar med att stråkarna spelar just pizzicato.

Femte symfonin är krävande. Den är som en sådan där häst på rodeo som hoppar och rör sig åt olika håll för att ryttaren ska ramla av. Många dirigenter har tappat tyglarna och fallit av. Thomas Zehetmair lyckades hålla sig kvar om än med viss möda.

Efter den mörka öppningen dominerad av kontrabas och cello kommer bleckblåset in med full kraft. Just som det ska hos Bruckner. Sedan den bärande melodin som genast går rakt in. Det extatiska ligger, som så ofta hos Bruckner, alltid nära, det lurar bakom och vill tränga fram.

Här i första satsen hamnar Zehetmair lite i svårighet. Musiken får en alltför tydlig stopp-startprägel. Ett parti spelas. Sedan stopp och sedan nästa. Musiken känns ibland lite episodisk.

Adagiot sedan sitter fint. Oboen som kommer in följd av flöjter himmelskt skön. Musiken låter allt annat tona bort och sveper helt in lyssnaren. Sedan är man fast.

Tredje satsens scherzo blir livligare och lättsammare innan vi får avslutningen med stråkar som driver på och en musik som stiger och faller och stiger igen. Uppåt mot den himmel Bruckner ville nå. Till slut får det kraftfulla blåset decibelmätaren att gå mot rött.

En stor musikupplevelse. Man förstår att Zehetmair ser både nöjd och lättad ut.

Mer läsning

Annons