Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svelands kvinnor går ihop

/

Maria Sveland är känd för sina debattböcker om kvinnoförtryck. Men den här gången har hon skrivit en roman. En berättelse om kvinnor som slår tillbaka.
Vår recensent Stina Berglin har läst och blivit uppfylld av engagemanget och av de många angelägna frågor som ställs.

Annons

Du ska akta dig, du ska vara rädd och passa dig. Välj dina kläder med omsorg, ha telefonen redo. Ta ansvar för din kropp, så att ingen utsätter den för något. Du måste vaka över kroppen. Rita en ny karta över staden, var du får gå efter mörkrets inbrott. Och var du inte får gå. Ha nycklarna i handen. Var beredd på att springa. Bli inte berusad. Var inte lockande. En frihet med förbehåll. Kvinnolivet.

Maria Sveland, journalist och författare, har länge försökt förklara något om detta.

Med debuten ”Bitterfittan” (2007), och med ”Hatet” (2013) har hon försökt förklara men kanske mest väckt ilska och hat. Man behöver bara googla eller hamna på Flashback för att få veta hur hon upprört många män med sina försök att förklara patriarkatet. På något sätt kan en ändå glädjas åt detta hat som kommer av att hon kanske upplevs som ett hot. Att deras rädsla och ilska bara ger hennes ord mer tyngd. Men det är också en komplikation; hur ska man förklara det vidriga och upprörande, på sådant sätt som gör att de som borde lyssna inte vänder sig bort i ilska?

Exempel på analyser som ofta upprör: vi lever i en våldtäktskultur. Alla män är potentiella våldtäktsmän. Bara man läser den raden kanske man blir irriterad. För vad fan menas med detta – min son eller min bror eller min man är ingen våldtäktsman! Nej, förhoppningsvis inte. Och hur kan någon säga så här om vår fina kultur! Säga så om oss, som är ju världens mest jämställda?

Men det räcker inte med ansatser om att jämna ut löneklyftor. Eller att lära ut feministiskt självförsvar i grundskolan. Det är så mycket mer. Att som kvinna leva i rädsla, kanske inte en konstant skräck, men med en ständig lågstrålande vetskap om vad som skulle kunna hända, bara för att ens kropp är en kvinnokropp. För att kroppen på ett ögonblick kan förvandlas till ett byte, utsatt för blickar, utsatt för andras kroppars övervåld. Ett snedsteg bara.

Det är detta kvinnoliv Maria Sveland gestaltar i sin roman. Men inte bara rädslan och hoten (hoten som kan vara att läsa en notis i en tidning om en våldtäkt, en påminnelse, ett offer och du kan vara näst på tur). Utan även det mer tröga, grå vardagsförtrycket. Att kvinnan lyfter sin tröttna slitna kropp ur den bekväma soffan för att hämta en öl åt honom, mannen. Hon som jobbat 25 år på äldreboendet och slitit för en skitlön. Hon som egentligen är värd det dubbla och det trippla men inte ens kommer att få en ordentlig pension. Hon som tar hand om allas gamla mödrar och fäder. Eller hon som strävade efter något mer, men hamnade på en lokaltidning under en småaktig chef med taskig självbild som gör att han som man måste se ner på henne. Men hotet kommer också från ett annat håll. Det härjar en våldtäktsman i staden. Och poliserna står plötsligt handfallna.

De går ihop, Svelands kvinnor, och bildar Kvinnornas Befrielsefront. Ända tills våldtäktsmannen är fast ska de slå ner män; ett öga för ett öga. Och de kastar ifrån sig en Barbie-docka som en slags signatur efter varje överfall. Ett desperat försök till något, till att visa vilka som också finns. Vad händer när kvinnorna gör det allra mest förbjudna, när de slår tillbaka?

Finns någon befrielse att få? Eller måste vi fortsätta akta oss, smyga på tå och leva i skräck? Vad händer, om vi inte längre orkar skrika, slåss, rivas och skrivas? Vad händer med alla dessa mängder av kvinnor som aldrig kan bryta sig loss, som aldrig ens vågar tänka tanken? Så mycket, så många, att ta hand om. All den tid det tar, och hur mycket det håller oss borta från att för ett ögonblick kunna se alla de strukturer vi lever i.

Och hur känns det att läsa om detta? Tröttsamt, för att det är en del av verkligheten. Skrämmande, för att det är en del av verkligheten. Men kanske lite, lite hoppfullt, för att det skulle kunna bli en början till en ansats till att få någon att förstå. Och kanske till att vilja förändra.

Mer läsning

Annons