Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svenska Akademien på barrikaderna

/

Annons

Det kändes ovanligt rätt den här gången, att vara uppklädd för årets stora litterära tillkännagivande.

Att på den högtidliga dagen komma till redaktionen i kostym, väst och fluga.

För första gången belönas nämligen ett journalistiskt skrivande, av direkt politisk betydelse.

Svenska Akademien överraskade med ett val som var helt och hållet förhandstippat. Vitryska Svetlana Aleksijevitj blev Nobelpristagare i litteratur 2015. Ett namn som hade varit den tunga favoriten hos både vadslagningsfirmor och kritiker.

Jag har inte själv läst Svetlana Aleksijevitj; hennes böcker har genom åren bedömts av kultursidans andra recensenter. De har varit både djupt imponerade och skräckslagna. Närmast outhärdlig läsning, tyckte Tim Andersson om ”De sista vittnena”.

Men spontant känns Aleksijevitj som ett viktigt val. I en tid där det journalistiska skrivandet förlorat i status. Som en tyst manifestation för det fria ordet. För betydelsen av att berätta om andra verkligheter än de officiella.

”Hon är inte bara en författare som retat upp makthavare genom det hon skriver, utan också en som ger röst åt människor som annars inte skulle höras”, kommenterade Ola Larsmo, ordförande för Svenska PEN.

Ett väldigt researcharbete ligger bakom Svetlana Akeksijevitjs böcker. Hon anses ha förnyat det litterära reportaget med framförallt sitt fembandsverk ”Utopins röster” om livet i det sovjetiska systemet.

Årets Nobelpristagare är känd också från Stadsbiblioteket i Gävle! Hon besökte oss nämligen för att berätta om sitt författarskap och för att tala om något vi hade gemensamt – rädslan efter Tjernobyl.

Våren 1998 medverkade hon i ett författarsamtal på Stadsbiblioteket. Hennes bok ”Bön till Tjernobyl” som handlar om kärnkraftskatastrofen 1986 hade nyss kommit ut på svenska.

Aleksijevitj berättade för Gävlepubliken att det tagit hennes tio år att bearbeta faktamaterialet. Då förstår ni. Det är inte som när jag rafsar ihop en krönika om en Nobelpristagare utan att ha läst mer än några rader av det hon skrivit.

Svenska Akademien har, under sin nya, första kvinnliga ständiga sekreterare Sara Danius, nu också gjort ett politiskt val. Sägs det.

Åtminstone kan man säga att den som söker skildra samhället på djupet ofta drivs av en vilja att förändra det. Aleksijevitj var tydlig med sin bok om Tjernobyl. Vi skulle se den som en krönika om framtiden; det var kunskap hon försökte förmedla. Det var en bok att dra lärdom av.

I Gävle fick Svetlana Aleksijevitj också frågan om hon var rädd för repressalier från de vitryska myndigheterna.

”Ja, det är en rädsla som alla intellektuella känner”, svarade hon.

Och nu?

”Jag är inte en barrikadperson, men tiden som råder drar oss mot barrikaderna, sa Svetlana Aleksijevitj på en presskonferens i går.

Måtte Nobelpriset vara en livsförsäkring.

Mer läsning

Annons