Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svetlana Aleksijevitj – därför angår hon oss så djupt

/
  • Årets Nobelpristagare i litteratur, Svetlana Alejksijevtj. Motiveringen:

I dag mottar Svetlana Aleksijevitj Nobelpriset i litteratur. Vad är hennes storhet? Allting känner vi igen, skriver Gävleförfattaren Anna Jörgensdotter i en personlig essä.
"Vi kan fråga samma om oss själva som människorna gör i Aleksijevitj böcker: Var vi lyckliga? Är vi fria?"

Annons

I det lilla område som kallas människa händer allting.

Det är Svetlana Aleksijevitj utgångspunkt, och liksom Dostojevskij undrar hon över mänskligheten i en människa och hur vi ska göra för att försvara den. Det är känslornas historia hon skriver, eftersom känslan, menar hon, är starkare än fakta, och den högsta formen av information är lidandet, det vi människor gått igenom och formats av.

I trettio år arbetade hon med ”Utopins röster – eller historien om den röda människan”; fem verk i vilka människor hon intervjuat berättar om upplevelser större än dem själva: kvinnor som frivilligt gick med i Röda armén under andra världskriget, barn som såg sina föräldrar bli dödade och fick sina rötter brutalt uppslitna under samma krig, unga män – långt senare – som tvingades slåss i Afghanistan, och så röster från Tjernobyl, som Svetlana Aleksijevitj kallar ”det tredje världskriget”. En ny form av krigsföring. ”Vi kan sitta och dricka te – och plötsligt finns vi inte mer”, som hon säger i en tv-intervju från 1996 (när hon tilldelades Svenska PENs Tucholskypris).

Den avslutande boken, ”Tiden second hand”, handlar om livet efter krig och revolutioner, före och efter perestrojkan. Vad som är frihet och vad som är lycka är två frågor som återkommer. Och så går det ju inte prata om handling, som i en ordinär skönlitterär bok. Människan är handlingen, men den är förvirrad, och våldet, döden, finns närmare än det går att stå ut med.

Aleksijevitj säger att hon får allt mindre tro på människan, men i hennes böcker – som kallas körverk – växer rösterna kraftfullt, och bortanför brutalitet och bitterhet talar modet; det kommer ur sorgen över det förlorade och ur en längtan efter en annan värld. Människor utför omänskliga handlingar, men mänskligheten störtar emot oss.

När jag hittade till Alejksijevtj var jag mitt uppe i att forska om kvinnorna i Spanska inbördeskriget. Jag trodde att deras insatser vid fronten var ett unikt fenomen, men förstod att jag blivit lurad – igen. Kvinnors historia bortglömd. Igen. För att de efter kriget sågs som suspekta, lösaktiga, istället för hjältar, och därför tystnade de.

Manifesten skanderade lika värde, men i verkligheten såg det annorlunda ut. En miljon kvinnor slogs för Ryssland under andra världskriget (borträknat partisanerna). Jag visste inte det. Det var det första mötet: En ny värld öppnade sig. Liksom frambesvärjd med lika delar skönhet och rå grymhet. Både i språk och i bilder. Omöjlig att värja sig mot.

Alejksijevtj själv håller sig i bakgrunden. I en intervju i Sydsvenskan berättar hon om sin uppväxt i en vitrysk by där det, efter kriget, nästan bara levde kvinnor. Hennes minne utgörs av kvinnornas berättelser och därför kände hon inte igen sig när hon senare läste tidningar och böcker. Hon förstod ”att männens och kvinnornas krig var olika”, och olika ansedda.

När hon skrev ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” ville hon skriva en bok om kriget ”som gjorde en så äcklad att själva tanken på krig skulle framstå som motbjudande. Och vansinnig.” Aleksijevitj har blivit ifrågasatt, rent av åtalad (det efter boken om soldaterna i Afghanistan, ”Zinkpojkar”). I Vitryssland, där hon åter bor efter flera år i exil (bland annat i Sverige, som fristadsförfattare), göms hennes böcker undan.

I ”Tiden second hand – slutet för den röda människan”, som kom ut på svenska 2013, kan det tyckas att hon skriver om den ryska erfarenheten, men egentligen är det en vacklande, frustrerad världssjäl, fylld av universella drömmar, som framträder. I sovjetmänniskan blir den dock mer utkristalliserad, i den brutala pendlingen från kommunism till kapitalism.

I den form som i det här fallet heter Sovjetunionen, eller Ryssland, blir det extremt, men det kan också heta annat. Hur gör människor för att överleva i ett snabbt förändrande samhällsklimat? När de drömmar vi levt och offrat allt för byts ut mot helt andra drömmar. Vilka vänder kappan efter vinden, vilka klamrar fast vid forna ideal? Vilka hinner helt enkelt inte med? Och vilka går under? Vilka skulle vi – du och jag – vara i en diktatur?

Ett vittne berättar om en gravid kvinna som bar på en mina, som ville ha sitt barn, som var förälskad och ville leva, som var rädd, som inte ville leva hukande, underordna sig. ”Vi var blinda och renhjärtade på en och samma gång. Vi bestod av två olika delar, två olika liv.”

Ett annat vittne säger:

”Ni måste fråga hur det var möjligt: hur kunde vi vara så lyckliga, samtidigt som de kom och hämtade folk om nätterna?”

Utifrån dessa skenbart motstridiga känslovärldar framkallas den riktiga världen.

Detta är Aleksijevitj gärning.

Genom människors frustrerade, närmast desperata sökande, efter sanning, eller ska en istället skriva rättvisa?, kommer vi sanningen – och rättvisan – nära. Vi kan inte säga vad den är, men vi kan väl ändå säga att vi längtar efter något (annat)? Vi kan ändå känna: Vi har förlorat något (som var viktigt).

Vagt minns jag bilder av Gorbatjov på tv:n i radhuset när jag var liten. Perestrojkan var, förstod jag hemifrån, ett bra ord som vackert skulle spilla över resten av världen. Muren föll. Människor var… fria. En av de intervjuade i ”Tiden second hand” säger: ”Förgyllda dörrhandtag… är det frihet? De vanliga människorna… de räknas inte idag”. Människor tvingades överge en ”storslagen historia” och uppslukades istället av privatlivet ”så som sker idag när det lilla har blivit det stora och människor helt enkelt bara vill leva, utan någon stor idé.”

En kvinna, som slagits i Röda armén, säger:

”Jag hade tittat ned i avgrunden, för att försöka förstå någonting… men frågorna har blivit ännu fler och svaren färre”.

En annan frågar: ”Var finns den riktiga sanningen?” Den egna sanningen tycks ”förvisad till en underjordisk tillvaro”, medan dagens ”sanning” känns främmande, dagstidningsaktuell, det vill säga: vansklig att hålla sig i.

Jag stryker ivrigt under sådant som jag tidigare inte tänkt på, som har en botten i det som vi alla – på ett mer eller mindre omedvetet plan – känner igen. Det finns inga krigsupplevelser i mig. Det är en icke-erfarenhet som jag delar med många andra som är födda och uppvuxna i det här landet som kallas Sverige. Vi i detta land – som inte haft krig på tvåhundra år – är privilegierade. Det är så vi säger. Vi talar om svensk solidaritet som något närmast genetiskt, men vi är fattiga på erfarenheter av förtryck och utsatthet genom krig och diktaturer. Vi har varken trott oss vara bödlar, eller offer. Vi har inte behövt glömma.

I en intervju i Dagens Nyheter säger Svetlana Alejksijevtj att tiden drar oss mot barrikaderna. Jag ser Sverige i en dubbelexponering… Ett land efter katastrofen. Eller är vi där nu? Poliser utanför stationen i Gävle. Människor som stängs ute. Vi pratar om rädslan. Vi hoppas att allt ska bli som förut – hur var det förut? Vad är det vi är rädda för?

Vi kan fråga samma om oss själva som människorna gör i Aleksijevitj böcker: Var vi lyckliga? Är vi fria?

Ett slags svar som böckerna ger är att vi är människor med ett gemensamt minne. Vi kan inte säga: jag förstår inte, jag känner inte igen. Allting känner vi igen. Min röst försvinner in i kören, blandas upp med de andras röster, oväsentligt vem som talar; ålder, kön, erfarenheter:

”Människan måste hela tiden välja: friheten eller ett gott och välordnat liv, friheten med lidande eller lyckan utan frihet.”

Vad har vi för idé i dag? Vad är det vi bygger? Går vi framåt… eller bakåt? Och vad är en riktning, vad är framsteg värda, om den, de, inte handlar om människan?

”I hela mitt liv har vi byggt ett storslaget land. Så sa de. Det var vad de lovade.”

”Vi byggde och byggde… ”

Vad kommer vi att säga om Sverige i framtiden?

”Vi byggde socialismen, fast nu säger man på radion att socialismen är slut. Men vi… vi finns ju kvar… ”

Mer läsning

Annons