Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svindlande!

/
  • ”Newton”. Tuentals små skulpturer i modellera får golvet att nästan sväva fritt, sedan konstnären Charlotte von                                    Poehl har arrangerat klart sin utställning i Gävle.

Annons

När blir det förnuftiga galet, och när blir galenskapen klok?

Det svindlar något när jag ser Charlotte von Poehls utställning på Konstcentrum i Gävle. Inte på grund av att konsten mest finns på golvet, utan för att verket ”Newton”, som består av 2 000 mycket små, olikfärgade delar av modellera placerade i strikta rader på golvet, i ena sekunden tycks omöjligt och absurt, för att i nästa skapa meditativa stämningar. Massan får golvet att nästan sväva fritt. Jag tycker mig till och med höra ljud ur detta verk som upptar en stor del av Konstcentrums golv.

Verkets raka linjer och jämnstora figurerna är en sinnebild för det rationella. Men betänker man att delarna är handgjorda och att alla har sin egen färg, som tagits fram ur fem basfärger, anar man konstnärens möda.

Eller ska man kalla det besatthet, att anta en omöjlig utmaning: Gör tusentals små skulpturer i lera! En sådan irrationell ingivelse kan alltså skapa ett mycket rationellt mönster och ett intressant konstverk, som samtidigt i sig bär det absurda, irrationella.

”Newton” har andra aspekter. Massan kan associera till folkmassa och till krafter som kan dra samman och stöta bort människor. Här råder ideal balans, vilket kan tyckas både eftersträvansvärt och förfärligt.

Ser man till den enskilda lerskulpturen, tycks den oändligt ensam. Och det är väl när individen börjar utforska sina gränser ensamheten lindras. Trots de raka linjerna, är ”Newton” labyrintiskt…

Hela ”Newton” består i själva verket av omkring 7 000 delar, men alla får inte plats på Konstcentrum.

Om att samla – eller stjäla småstenar – är grunden i konstnärens film ”Blå jungfrun” (länk till filmen nedanför texten). För fem år sedan gav Oskarshamns kommun amnesti åt alla som genom åren – och mot bestämmelserna – stulit stenar från denna sagornas ö, som också är nationalpark, chansen att lämna tillbaka stenarna. Också i detta verk finns massverkan – tanken på flödet av stenar som lämnades till kommunhuset med lappar om var de tagits och stentransporten till ön med de stulna stenarna.

Ett annat verk är ”Suspended time” som gett utställningen dess namn. Verket är en ovalt fomad tygform med dragkedja i kanten som ligger platt på golvet. Suspended kan både betyda upphängd och oavgjord, oupplöst. Jag tolkar verket som en utopi, som ett tillstånd då tiden är satt ur spel, ungefär som tanken på att världen har en fjärde, femte eller fler dimensioner.

Charlotte von Poehl visar också klisterlappar med texten ”Irrational thoughts should be followed absolutely and logically”. Det är citat ur en text av den amerikanske konceptkonstnären Sol LeWitt, som spred sin konst bland annat genom instruktioner så för andra att utföra.

Charlotte von Poehl har skrivit ned citatet på blå klisterlappar och arrangerat dem i rader på väggen. Alla kan ta med sig en klisterlapp och sätta upp någon stans. Det är en metod à la LeWitt, men samtidigt är det är citatet ett möte mellan det rationella och det irrationella. Rationellt arrangerade lappar som predikar det irrationella, eller ett irrationellt verk med ett rationellt budskap (du måste göra!).

Min slutsats är att det inte går att dra en gräns mellan rationellt och irrationellt, mellan klokt och galet. Begreppen berör varandra i det spektrum som kallas mänskligt intellekt. Vi ska varken frukta eller älska endera, utan umgås med bägge.n

konst

Charlotte von Poehl

Konstcentrum, Gävle

Pågår: 5/2 13/3

Mer läsning

Annons