Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Symbolen lever

/
  • Efter Tjernobyl. Gävlebor demonstrerar, maj 1986. I vår väcker länets kulturinstitutioner 25-årsminnet av en kärnkraftskatastrof. I vår har en kärnkraftkatastrof hänt igen.
  • Symbolen lever

Atomkraft? Nej tack. Vi var många som bar märket på 1970- och 80-talet.
En knapp i gult och orangerött, som visade en glad sol med artigt tilltal – vänligt men bestämt: nej, tack.

Annons

De flesta känner säkert igen den, även de som inte var med vid den svenska folkomröstningen om kärnkraft 1980, och även om själva kampen mot kärnkraften fortsatte efteråt jämförelsevis i tysthet.

Knappen var en livskraftig symbol. Den syntes och glömdes inte. Trots att den tillhörde förlorarna.

Kanske därför att den var enkel, tydlig, rakt på sak. Och som sagt väluppfostrad för att vara demonstrant.

Antikärnkraftknappen hade varma färger, barnslig bild. Den utstrålade energi och framtidstro.

Såg till och med god ut, lite som en apelsinkaramell.

Ett positivt märke. Trots att budskapet handlade om en sak som måste stoppas.

Knappen signalerade vad vi borde ha istället – något med solen, naturen, vinden, eviga kraftkällor.

Det fanns hopp. Och kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl hade ännu inte hänt.

Nu vet vi ju att det varit mer korrekt om symbolen för Folkkampanjen mot kärnkraft sett annorlunda ut, med korslagda benknotor över en reaktor.

I år är det 25 år sedan Tjernobyl.

Det ska uppmärksammas i Gävletrakten. Under en vecka fylld med olika kulturevenemang. Konsert, installation, dansmanifestation, teater, happening, föreläsning, 26–30 april.

En grupp kända författare som kallar sig nätverket Bläck (bland andra Anna Jörgensdotter, Anna-Clara Tidholm och Helene Rådberg) har specialskrivit texter om hur livet påverkas av en kärnkraftsolycka. Folkteatern ska gestalta texterna på scen under titeln ”Vi skulle bara handla”.

En av författarna berättar om arbetet med föreställningen inför Tjernobylveckan:

”I alla fall så har vi enats om en spelplats för våra karaktärer; de är instängda på ett varuhus, sedan hur länge lite oklart, för hur länge lika så. Utanför finns liksom inte kvar.”

Ekot av den sista meningen kommer tillbaka som ett skrik. ”Utanför finns liksom inte kvar”. Orden kunde inte vara mer aktuella.

I år, exakt 25 år efter Tjernobyl, inträffar en ny kärnkraftskatastrof. Fruktansvärdare än i alla skräckfantasier, för det osannolika hade ju redan hänt.

Hur Folkteaterns föreställning kommer att framstå vet vi förstås inte än. Skrämmande? Eller hoppfull? Desperat? Uppgiven? Tröstande? Inspirerande? Stridslysten?

Hur som helst kommer vi att uppfatta den annorlunda. Efter Japan.

Men just detta är konstens privilegium och styrka. Att den ger möjligheten till olika perspektiv, som öppnar för olika diskussioner, i olika sammanhang. Som kan hjälpa oss förstå världen och se framåt.

Arbetarbladets medarbetare Niels Hebert berättar för mig att han skulle ha åkt till Tokyo den här veckan. Han ställde in resan.

Det var en möjlighet han hade. Utanför finns liksom kvar. Här hos oss.

Vi har fortfarande chansen att välja olika vägar. Till exempel mer konsumtion, det vill säga mer energianvändning, det vill säga kärnkraft.

Eller tvärtom. Som på den solgula knappen. Symbolen lever, det måste betyda något.

Mer läsning

Annons