Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Systemets fångar

/
  • Issaka Sawadogo och Vera Vitali, fångar i systemet i
  • Vaktchefen (Pernilla August) firar lyckad avvisning med champagne.

En stark och otäckt aktuell svensk film har premiär i dag. Lisa Aschan analyserar kontrollsamhällets mekanismer i "Det vita folket".

Annons

En vanlig dag. Alex (Vera Vitali) ska bara ut och köpa frukost till sig och sin dotter. I nästa stund sitter hon instängd i en bil som skär spikrakt genom ett öde vintervitt slättlandskap.

Det är uppenbart att Alex i baksätet är i underläge. ”Jag behöver kissa”. Svar: ”Det får du göra när vi kommer fram”.

Bilen passerar en betongport som döljer ett väldigt bergrum under jord, med celler i kala korridorer och blinkande lysrör.

”Lägg dina saker här”. ”Klä av dig”. ”Se inte så missnöjd ut, det är inte konstigare än på en flygplats”.

Pernilla August i rollen som effektiva lägerkommendanten Victoria ”sköter bara sitt jobb”.

Lisa Aschans nya film efter hyllade ”Apflickorna” ser i förstone ut som science fiction, vad gäller de avskalade fängelsemiljöerna och anstaltsklädernas skärning, vad gäller det orwellska och kafkaartade sammanhang som Alex plötsligt befinner sig.

Men det är Sverige 2015. Redan förtexten har fastställt tid och plats.

Lisa Aschan studerar utövandet av kontroll. Lisa Aschan gestaltar – med fullkomligt analytiskt tålamod – upplevelsen av total vanmakt.

Det är intensivt engagerande, och jobbigt. Men vi kan gå ut i friheten sen. Vifta bort lukten av förnedring, titta åt ett annat håll. Eller inte.

”Det vita folket” har hämtat viss inspiration från dokumentären ”Förvaret” som visades på tv i våras och var inspelad på Migrationsverkets förvar. En sådan plats som också finns i Gävle. Där människor hålls inlåsta utan att vara dömda för något. På obestämd tid.

”Förvaret” var också en vansinnigt stark film. Nu förbannar jag mig själv,för att jag redan hade förträngt den verklighet som visades. Lisa Aschan gjorde det inte.

Filmens Alex ska ”verkställas”, enligt byråkratins distanserande dimridå. ”Resa hem” är en ännu värre formulering men som guidade besökare utifrån tycker känns behaglig att höra.

Alex informeras i förbigående om att det inte finns något hopp: även nödutgångarna är låsta.

Matsalen har enbart mjuka plastbestick. En terapeut leder absurda meditationssessioner där de fängslade ska intala sig att de kan vara lyckliga bara de vill tillräckligt mycket. En desperat man har tänt eld på sig själv. Tja, nästa dag får man skrubba lite extra för att få bort sotet på väggen, inte mer med det.

Vaktpersonalens olustkänslor antyds vagt. Mest berörd av all förtvivlan är den tystlåtna Josef (Issaka Sawadogo). Men inte ens rationella Victoria undgår att påverkas. Hon ägnar ett apatiskt flyktingbarn sin moderliga omsorg. Även vakterna är offer för det repressiva systemet. Det finns, upptäcker Alex, fångar som räddat sig genom att börja arbete som personal.

Regissören Lisa Aschans guldbaggebelönade drama ”Apflickorna” var en brutal studie i sociala och psykologiska maktspel, skildrat genom tonårstjejers konkurrens i en auktoritär hästsport.

Den nya filmen har samma intellektuella förhållningssätt. Den gör på sätt och vis också samma obehagliga iakttagelse: För att samhället ska fungera accepterar vi att vissa slås ut/visas ut.

Lisa Aschan är den mest intressanta svenska filmskaparen efter Roy Andersson och fotot (av Linda Wassberg) lånar hans domedagsestetik över folkhemmet.

*

LÄS MER: Förfärligt och fantastiskt.

Mer läsning

Annons