Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ta avstånd från vansinnet

/
  • Övergreppet. Den israeliska regimen kan inte tillåtas utföra sina illdåd i skydd av en historia de själva vänt ryggen, skriver Jan Sjölund i dag.  På bilden till höger tar en palestinsk läkare hand om offer efter bombningar mot en skola i Gaza.Ta avstånd från vansinnet

Jag är helt på det klara med att det inte spelar någon som helst roll för människorna i Gaza vad jag sitter och skriver här hemma i ett radhus i Gävle. Jag är också helt på det klara med att min åsikt i denna blodiga konflikt sannolikt inte spelar någon roll alls.

Annons

Ändå måste jag skriva. Jag uppfattar det som ett slags moralisk skyldighet att vittna när man ställs inför övergrepp. Som nu: bomberna som faller över Gaza city, bomberna som den israeliska regimen vräker ned över helt oskyldiga människor.

För det är ju det de är, de flesta som nu får sina liv förstörda på det mest ångestfyllda sätt man kan tänka sig: de är helt oskyldiga. Som den 17-årige pojke jag såg i tidningen häromdagen, pojken som tittade in i kameran efter att just ha fått båda sina armar och båda sina ben amputerade på ett sjukhus där det inte finns nog med bedövningsmedel och elektricitet ens för de enklaste operationer.

Jag valde, för en gångs skull, att inte titta bort. Jag valde att möta hans blick och jag tvingades för en stund uppleva det som jag allt som oftast väljer att försöka låta bli att inse – att det lika gärna hade kunnat vara jag.

Denna insikt, eller kanske vi ska kalla det moral, utgår för min del från det jag läst om Förintelsen. Mina starkaste läsupplevelser, mina starkaste intellektuella upplevelser över huvud taget, utgår nämligen på ett eller annat sätt från Förintelsen. De utgår från författare som János Pilinszky, Paul Celan, Imre Kertész och Nelly Sachs – alla offer för nazisternas försök att systematiskt utrota judarna.

Vad dessa författare skriver om, gång på gång, är bland annat nödvändigheten i att se världen från det enda håll som är moraliskt försvarbart att se världen från: ur offrens perspektiv. Detta perspektiv är det enda som är riktigt nödvändigt att formulera, eftersom förövarnas historia skrivs med bomber, taggtråd, pengar, död.

Inte för att det i sig förändrar offrens situation när man vittnar. Men för att offrens själva existens i vittnesmålet ändå kan bekräftas och deras mänskliga värde på så sätt upprättas, om än alldeles för sent. Till sist handlar det naturligtvis också om att rädda hem den mänskliga värdigheten för oss som ska leva vidare med det vi har sett.

Ungefär så tolkar jag den moral som dessa judiska författare fört vidare från Förintelsen. Och så tillämpad idag, i den här situationen, i januari 2009, utgör den lemlästade 17-årige palestinske pojken det enda moraliskt rimliga perspektivet på de pågående bombningarna av Gaza.

Och ur det perspektivet är den israeliska regimen otvivelaktigt en terrormakt som inte tvekar inför att offra hundratals oskyldiga barn, kvinnor, ofödda och andra civila i en fåfäng förhoppning om att kunna bomba fram trygghet.

Det är fullkomligt vansinnigt. Och det är för mig ofattbart hur den judiska erfarenheten kunnat leda fram till detta.

Med bombningarna av Gaza går hursomhelst en gräns. Den israeliska regimen kan inte tillåtas utföra sina illdåd i skydd av en historia de själva vänt ryggen.

Så känner jag dessa hemska dagar. Och uppmanar därför, vanmäktigt, alla som kan att så aktivt som möjligt ta avstånd från den israeliska regimens övergrepp mot människorna i Gaza, nu.

Jan Sjölund är författare, lärare på Högskolan i Gävle och skriver återkommande på Arbetarbladets kultursida.

Mer läsning

Annons