Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tacka inte så förtvivlat!

/

Annons

”Tack mina älskade barn, tack barnbarn, tack mamma, tack min underbara förläggare…”

Det är artigt att tacka. Men dagens författare gör det maniskt. Varför? Är det en ny uppförandekod? Har Magdalena Ribbing lagt ribban?

Fattas bara att romanen jag nyss läst slutar med att önska mig en bra dag.

Tackorden har blivit fler och växt i omfång. Nej, jag har inga siffror. Men ändå en ganska omfattande personlig erfarenhet.

Shakespeare, Jules Verne och Strindberg tackade ingen.

Numera tackas ofta och mångordigt.

Den amerikanska romanförfattaren Brooke Davis slår troligen någon form av rekord. Fem sidor. Här kan man se ytterligare en utveckling. Hon förvandlar tackandet till en egen konstart. Tack-epilogen handlar inte enbart om uppräkning utan är en berättande text i sig.

Brooks reflekterar över den gamla seden att skriva tackbrev och refererar även till Oscarstal – faktiskt en möjlig förebild till dagens malande tackord. Fast författarna tackar ju liksom i förväg, redan innan de vunnit något litteraturpris.

Gunder Anderssons avslutande betraktelse i en novellsamling från 2009 tillhör också en lite annan kategori. Han skriver ett sorgtack. En era är slut. Fackförbundspressen publicerar, med några enstaka undantag, inte längre noveller. De få överlevande tidningarna hedras.

Det som kallas efterord kan innehålla tack till litterära förebilder men är framför allt avsedda att ge fördjupning. Författaren Johanna Nilsson skriver exempelvis om Karin Boye som en bakgrund till sin roman ”Det grönare djupet” (2015) eftersom den är en sorts fortsättning på ”Kallocain”. Det har sin plats.

Men det är de personliga tackorden som breder ut sig. ”Författarens tack”. ”Tack mina underbara barn”. Varför? Var Strindberg mindre hyfsad?

Förmodligen uppfattade han sig mer som gud. Den tidens kulturmän ansåg sig knappast behöva tacka de som skötte markservicen och inte sina muser heller. Kom inspirationen någonstans ifrån så kom den som en blixt från ovan.

Kanske ska det ses som positivt att författarna och deras texter i dag existerar i ett sammanhang där människor runt omkring tillerkänns betydelse. Även husdjur. Även läsaren. ”Tack till dig, käre läsare, som har valt just den här boken”. Konsten är varken gudomlig eller i ett vacuum utan ett kollektivt verk.

Å andra sidan skulle det kunna vara ett tecken på att författaryrkets status blivit lägre. Och i förlängningen litteraturens. Man smäller inte upprört igen dörren hos sin förläggare och man ställer snällt upp på författarturnéer för man vet att det står alltid en ny bästsäljande deckarförmåga om hörnet. Man visar sig tacksam och öser beröm över sina ”smarta, kloka, underbara, fantastiska, outtröttliga” förlagsredaktörer.

Det ekonomiska beroendeförhållandet kräver att författare skrapar med foten. Det vore förödande att glömma någon: ”Tusen tack till förlagets säljorganisation”.

Somliga bugar extra djupt:

”Jag står i tacksamhetsskuld till de utländska redaktörerna och översättarna av mina böcker och bokhandlarna och läsarna som gör allt detta möjligt”.

Som om författarskapet inte vore ett arbete utan devalverat till skamfyllt nöje.

Tackar manliga författare fortfarande i mindre utsträckning än sina kvinnliga kolleger? Möjligen, av liknande skäl som ovan.

Tackar okända författare i högre grad än kända? Delvis beror det på var hen befinner sig i hierarkin, om hen omfattas av fenomenet (inte ledamöter i Svenska Akademien). Eller bryr sig med veteranens rätt. Henning Mankell har ett kortfattat efterord i sin senaste roman ”Svenska gummistövlar” men tackar inte en jäkel.

Deckarförfattare är flitiga tackare (nej, jag har inga statistiska belägg där heller). Vilket kanske är mindre konstigt eftersom det har blivit vanligare att ta hjälp av forensiker, psykologer, kriminaltekniker, läkare och jurister. Och nödvändigt – läsarna har också blivit experter.

När tackorden blir norm blir den som inte tackar onormal. Otacksam. Stöddig. Störd.

Alltså tackar de flesta. Tackar som bara katten. Tackar kattvakter, fotbollstränare och till och med negativa recensenter. Det hör plötsligt till ordningen.

Den som inte tackar riskerar att uppfattas som känslokall. Dåligt, dåligt. I en tid som äter och skiter sentimentala känslouttryck.

I en tid där känslor ska uttryckas offentligt, annars är de inga riktiga känslor.

Som läsare tvingas man landa i författarens privata sfär, i en kladdig efterrätt till romanens värld.

Tacka kan de väl göra ändå. Krama, skicka en blomma.

Men tack för att jag fick säga det här. Tack Liza Marklund som inspirerade den här texten. Med två och en halv sida tack till bland annat en folkbokföringshandläggare.

LÄS OCKSÅ:

Rankin för rådvilla

Mer läsning

Annons