Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Teater: Förrymd tiger satte spår i Gävle

/
  • Tigerns väg genom den europeiska staden visas på en karta.
  • Jonas Sjöqvist, David Fukamachi Regnfors och Anders Hambraeus i
  • Jonas Sjökvist under repetition av

En tiger gick genom rummet – föreställningen "Tigern" gästspelade på Gävle teater och visade sig vara en sanningssägare av stora mått. Vår recensent Anna Jörgensdotter önskade möjligen lite mindre publikfrieri.

Annons

Ensemblen i ”Tigern” drar ned en stor karta framför publiken. De fem skådespelarna ska berätta om när den sibiriska tigern Mikaela flydde från ZOO, de ska beskriva dess väg genom den europeiska staden.

Staden är, som alla städer, segregerad, centrerad runt ett shoppingstråk, med slumområdet och finområdet i ytterkanterna, samt helst sjukhus och skola. För varje del av staden och varje institution finns ett vittne. Från det hemlösa paret som bjuder tigern på sprit till rikemannen som dekorerar sin sportbil med tigerns klor. Däremellan talar turisterna, banktjänstemannen, läkaren, läraren, pensionären, rent av duvorna, kråkorna och gråsparvarna.

Det är lika mycket deras egen historia som tigerns, eller: trots att varje vittne försöker ringa in händelseförloppet förblir tigern den vars berättelse egentligen aldrig får höras. Alla har varit där, men de har bara iakttagit sig själva och sina reaktioner på den utifrånkommande, utsatta, avvikande, och reaktionerna består av allt ifrån misstro och vrede till ömhet och förståelse.

Tigern blir objektifierad, kategoriserad, projicerad. Vittnesmålen är osäkra, tvärsäkra, förvrängda, styrda av utomstående (för skenets eller pengarnas skull).

Läraren, som säger sig skydda sina elever, beskriver hur den utestängda varelsen inte reagerar men stirrar med en blick som om hon vill tillhöra. Han säger att han måste tänka på ”elevunderlaget”, i slutändan kan föräldrarnas klagomål förvandla skolan till ännu en galleria. Turistens strategi att undvika ögonkontakt och hålla hårt i sina ägodelar fallerar när hon tittar upp och ser en ny Messias i den storslagna varelsen. (Men hennes upplevelse blir felaktigt översatt av tolken som har sin egen agenda).

Till och med djuren på ZOO får vittna i en scen där det skönt bisarra gränsar mot tramsig fars.

Utgången vet vi från början. Att Mikaela slutligen blir skjuten. För inte kan det som varken går att definiera eller kontrollera leva fritt i en värld där uppdelning ses som synonymt med ordning och trygghet. Fast tigern inte skadar någon lyckas ingen försvara hennes rätt att leva.

Det är en mäktig bild, så exakt och undflyende på samma gång, av individens och samhällets skräck och drömmar. Föreställningen är skriven av rumänska Gianina Carbuniariu som har vridit en verklig historia till en skrattspegel där det absurda är en motor. Skådespelarna gör ett enastående arbete med att variera och gestalta de olika vittnesmålen, ändå känns det som att materialet inte riktigt törs lita på sin egen storhet. Publikfrieri och skojigheter tar ibland udden av det riktigt viktigt drabbande, vilket ändå inte tar ifrån ”Tigern” dess styrka.

Över alla vittnesmål finns en genans, i alla berättelser djupa sprickor. Den privilegierade som hellre skyddar egendom än liv är samtidigt så osäker på varje ord han väljer, och läraren darrar till när han yttrar: Det var väl tur att ingen kom till skada… ja, ingen av oss i varje fall. Och det är väl just den darrningen, den sprickan, som kan vara mänsklighetens räddning.

Där tigern går fram lämnas ett hårt spår i frågan om vems liv som är viktigt och varför det görs skillnad.

Mer läsning

Annons