Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Absolut rock­...teater

/

Annons

De är många i publiken. De är unga. De visslar och tjoar förväntansfullt. De har kommit för att se ”De tre musketörerna” på Stockholms stadsteater. Och de får vad de vill ha: ett överdådigt teateräventyr, fyllt av musik (rockmusik i alla stilar och ur skilda epoker), eskapader, faror, kärlek och svek, dekadans och värjdueller.


Inramningen är extravagant, en färg- och klädståt med kungen som en rosa praktjuvel i centrum, iförd den ena After Dark-inspirerade kreationen efter den andra. Den ränksmidande Kardinalen och hans gardister glänser i rött, medan musketörerna i svart och nitat läder inte heller går av för hackor.

Alexandre Dumas spännande historia från 1844 får ett moderniserat sceniskt lyft och det håller den för. Särskilt när det är gjort som här, med kärlek till berättelsens nerv, humor, inbakade samhällskritik och med en nypa modern ironi tillförd som en extra krydda. Berättelsens äventyrligheter finns kvar och grundhistorien om den unge lantisen d’Artagnan som kommer till storstan, tar värvning, blir musketör, drabbas av kärlek och sorg, och växer till man, den historien förvaltas väl.

Det är en händelserik och bitvis invecklad historia. Först d’Artagnans trassliga väg för att bli upptagen bland musketörerna. När det äntligen sker ropar han som han lärt sig: ”En för alla, alla för en!” Men blir avbruten av de tre, för det visar sig att de har skaffat sig en ny paroll, ”Sex, drugs and rock’n’roll”!

Ja, det är roligt hela tiden, fartfyllt och humoristiskt och man följer de fyras äventyrliga utflykt till London (för att skaffa hem ett halsband som Drottningen förlorat) med både fniss och andan i halsen.

Med tiden, när många låtar har sjungits, många bedrifter har utförts, många försåt har uppdagats och fått sin upplösning i dueller och strider, ska allt bli liksom uppenbarat.
Jag tror att de har roligt själva, den stora ensemblen som får fläska på i sång och pajaserier, dans och så denna vidlyftiga kostymprakt. De öser på också i den musikaliska leken, där en rad av rockmusikens ikoner passerar revy över scenen. Jag känner dem inte (utom en kort slinga ur en Beatles-låt), men min medtittare som var under 25 fnissade uppskattande åt Prince-kopior och hårdrock-sound.

Stadsteaterns Johannes Bah Kuhnke är en underbart levande d’Artagnan, uppfylld av stora ideal och drömmar och snart även av förälskelse. Och han sjunger bra och rör sig vigt över scenen. Han har gott sällskap av Fares Fares, Leif Andrée och Andreas Kundler som lyckas mejsla fram var sina tydliga karaktärer hos sina musketörer Athos, Porthos respektive Aramis.

”De tre musketörerna” är ju en pojkbok och det är männen som spelar förstafiolerna. Gerhard Hoberstorfer är utstuderat ondskefull som den ränksmidande Kardinalen och Jan Myrbrand utsökt stollig som Kungen. Men regissören Alexander Mørk-Eidem ger ordentlig plats på scenen också för kvinnorna, dels den lynniga drottningen som Ann-Sofie Rase fyller med temperament, dels den fala Mylady som Frida Westerdahl gör nästan trovärdig och så d’Artagnans käresta som Sofia Ledarp förser med skarp kontur.
Det här är en teaterfest. Ryktena säger att den ska pågå länge. Se den om du kan.

Mer läsning

Annons