Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anna Karenina – banal på catwalken

/
  • STJÄRNA I BJÖRKSKOG. Bahar Pars som Anna Karenina i Leo Tolstojs klassiker ”Anna Karenina”. Pjäsen spelas på Uppsala stadsteater. .

Annons

En scen kommer att finnas kvar, inbränd som bild. Anna och Vronskij på varsin sida om en hjulförsedd björkstam, virvlande i en dansande parningsakt över scenen, en visuell delikatess som visar på styrkan i Uppsala stadsteaters uppsättning av ”Anna Karenina” – en ögonfest. Men av resten finns inte mycket kvar, och snart har allt fallit i glömska. Linus Tunström har tagit ”tidernas största kärlekshistoria” och gjort den distanserad, banal.

Men, som sagt, ögonen låter sig duperas av den snygga scenografin signerad Maja Ravn, där tjechovska björkstammar i rad står som fängelsegaller i den borgerliga moralen, och kläderna attitydvisas som på New Yorks modevecka, och länge väntar man tryggt på att pjäsen ska bottna emotionellt.

Tempot inledningsvis för tankarna till screwball-filmer, i slagsmålen även till slapstick. Paff inser man att det oundvikliga slutet under tåget närmar sig, och känslorna hinner inte bara fram i tid, de har inte ens påbörjat sin färd. Linus Tunström iscensätter ”Anna Karenina” som en grimas.

Mycket är sig ändå likt när den borgerliga romanens monolit överförs till scenen, med tre kärlekskonstellationer som speglar olika sidor av passionen och äktenskapet: Den ständigt otrogna Stepan och hans förbittrade Dolly, den ratade Kitty och tröstpriset Levin samt berättelsens dömda kärlekstriangel med Anna, hennes trista man och den eldigt arroganta Vronskij.

Linus Tunström har valt att lyfta fram påfågelsegenskaperna hos såväl Anna som Vronskij; de är paret på toppen av bröllopstårtan, med hindret att Anna redan är gift och har en son. De är gjorda för varandra mer av ytliga orsaker än själsliga, de är vackra DNA-strukturer i attraktion till varandra. Även om de andra paren med sina förhållanden kommenterar pjäsens centrala relation, råder det inte något tvivel om var vi ska fästa våra blickar. Anna lever ut sin passion på en catwalk som skjuter ut hennes stjärnstatus rakt i publikhavet.

Pjäsens stora dilemma är valet mellan den egna passionen och barnet, ett omöjligt val som inte har blivit mer möjligt efter 130 år, och Anna väljer kärleken med katastrof som följd. Hon slutar sitt liv under ett tåg, en final som i Tunströms regi blir en antiklimax. Frågan är om något val ens existerar i ”Anna Karenina” där olycka väntar bakom varje dörr?

Denna version tycks diffust välja den i vår tid enklaste och mest socialt påhejade vägen: kärleken som den enda möjligheten, passionen på vars altare allt annat offras. ”Anna Karenina” som Tolstoj skrev den har inte några enkla svar, vilket fortfarande ger romanen läsare, och Linus Tunström kan rimligtvis inte klandras för att han inte har fått ordning på frågetecknen.

Ett frågetecken som jag har var dock knappast Tunströms avsikt att låta hänga kvar. Genom att göra passionen i ”Anna Karenina” så frånvänd, sval och banal, frågar man sig varför hon ens låter sig krossas under sina kval. I livet är uppslukande passion utifrån svår att förstå. Ur den aspekten har stadsteaterns ”Anna Karenina” en oavsiktlig realism. n

teater

”Anna Karenina”

av Leo Tolstoj

Regi: Linus Tunström

Dramatisering: Armin Kerber

Scenograf: Maja Ravn

Medverkande: Bahar Pars, Maria Sundbom, Tobias Hjelm, Elisabeth Wernesjö, Jakob Hultcrantz Hansson, David Rangborg, Peter Viitanen med flera.

Uppsala Stadsteater, 9/10

Mer läsning

Annons