Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Blodisande bra vampyrteater

/
  • Rysare. ”Låt den rätte komma in” är skräckteater som de kalla kårarna till trots mest av allt riktar in sig på att köra in en påle i publikens hjärtan.

Annons

När jag trevar mig fram i mörkret med rysarmusik i öronen, till Uppsala stadsteaters källarscen, väcks minnen till liv från Furuviksparkens spökslott. Jag är på väg in i den underjordiska skräckbunker som scenografen Fridjon Rafnsson har komprimerat ner John Ajvide Lindqvists Blackeberg till.

Medan litteraturen kan arbeta med vår fantasi, där monstren växer, och filmen kan manipulera oss med sina klipp och överraskningseffekter, har teaterscenen egentligen en alldeles för stor överblick för att kunna skapa skräckens chockeffekter. När regissören Jakob Hultcrantz Hansson gör teater av ”Låt den rätte komma in”, är det istället med fokus på kalla kårar, på det kvävande mörkret runt om oss som kramar fram utsattheten på scenen.

I miljonprogrammets Sverige, där blott ”Notknäckarna” på tv kan jaga bort det existentiella mörkret, mobbas pojken Oskar tills han skriker som en gris. I skogarna utanför, dit elektricitetens kalla ljus inte når, dödas människor och tappas på blod. Förmanad att stanna på gårdens lekplats av modern, möter Oskar en mystisk flicka som kan lösa Rubiks kub på några timmar och som går barfota i kylan eftersom hon har glömt bort hur man fryser. Hon heter Eli och blir Oskars vän – för när alla andra slår och skriker framstår en vampyr med sunkig lukt som en bra deal.

Uppsala stadsteaters vampyrteater är en blodisande bra dramatisering av en modern svensk klassiker, där mänsklighetens mörka förflutna kommer ikapp oss, till och med i folkhemsförortens rationella höghushelvete. En skärningspunkt där vilddjuret i oss möter mänskligheten i vilddjuret. Dramat vibrerar på knivseggen i scenen där Oskar konfronterar Eli med att hon mördar, och hon erkänner det, men menar att han också helst skulle vilja mörda sina fiender av samma anledning som hon – viljan att leva.

Förutom en kort prolog som skissar fram miljön, saknar jag det för förlagan essentiella Blackeberg i iscensättningen, som har krympt till en bunkerlik miljö där naturen liksom slingrar sig in från sidorna.

Skräckeffekterna fungerar förvånansvärt väl, om än inte i konkurrens med filmen, men teatern har en intimitet som såväl romanen som filmen saknar. Och aldrig har Oskars och Elis blodiga band berört så som på scenen. Oskar är en roll som gjord för Elisabeth Wernesjö, som får sitt i förtid åldrade pojkansikte tillknycklat som en aluminiumburk av sorgens gravitation. Hon gör en makalös rolltolkning som gör ont att se. Bahar Pars som vampyren Eli har en kuslig, överjordisk frånvaro som kombineras med tonåringens tilltal. Resten av ensemblen når inte samma höga nivå, även om pedofilmördaren med sin bolibomparöst (spelad av Jesper Feldt) lyckas väcka sympatier för denna trasiga, vedervärdiga gestalt.

”Låt den rätte komma in” övertygar inte om att skräck kan leva i symbios med scenen, men i grunden handlar pjäsen inte om skrik, flämtningar och hudknotter, ty Ajvide Lindqvists berättelse om ensamhet, vänskap och kärlek ska mest av allt kännas som en påle genom hjärtat.

Uppsala stadsteater driver den rakt in.

Mer läsning

Annons