Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Carl-Einar Häckner får publiken att kikna av skratt

/

Att sammanfatta två timmars underhållning med Carl-Einar Häckner i ord är inte det lättaste. Han bjuder på en hisnande föreställning som innefattar såväl humor som trollerikonster varvat med enkla sånger och monologer som vänder sig till publiken med ett naknare tilltal.

Annons

Carl-Einar Häckner framför en enmansföreställning, uppdelad i två akter, och i den första framträder han som den Chaplinliknande vagabondfigur vi vant oss vid.

Publikkontakten etableras direkt vid hans första entré, genom att vi tilldelas repliker och blir delaktiga. Sedan är det som om han styr oss genom hela föreställningen. Han får oss att säga ah och oh på de rätta ställena och att applådera på beställning. Men våra skratt kan han inte kontrollera. De kommer ändå, så gott som oavbrutet och alldeles spontant, nästan hela tiden.

Föreställningen har ett tema, som handlar om att det som går sönder, kan lagas och bli helt igen, oavsett om det gäller saker, djur eller människor. Det uttrycks fint i en berättelse om en älskad glasvas från Venedig, som lagats så många gånger att den till sist börjat likna ett månlandskap, och på ett roligt och humoristiskt sätt i sången om hunden Trulls, som råkat verkligt illa ut. Allra bäst kommer temat dock till uttryck i de sånger och monologer som tycks handla om den vardaglige Carl-Einar Häckner i hans relation till det motsatta könet, där han framstår som både tafatt och sårbar bakom en tillkämpat hård yta.

Temat ramar in och binder ihop föreställningen, som annars har ett ganska spretigt innehåll. Sidospåren är många och det tycks ibland som om Carl-Einar Häckner följer varje vindling som hans fantasi vill ge sig ut på. Han tänjer på gränserna för det normala och representerar för det mesta ett slags sund galenskap. Men ibland blir det groteskt och makabert, som när han häftar ihop sina ögon och skär sig i armen så att blodet flödar. Ja, inte på riktigt då, för strax därefter torkar han bort det och utropar. ”Jag mår bra!” Men det är ändå otäckt att se, samtidigt som det är kittlande och lockar till skratt.

I andra akten framträder han som en kostymklädd jätteman med huvudet vid sidan av kroppen, buktalar och gör flera skickliga trollerinummer med galet humoristisk touch, så nog kan man säga att föreställningen utmärks av stor teaterlust och mycket scenisk fantasi. Publiken skrattar så den kiknar, kanske för att Carl-Einar Häckner leker med våra förväntningar? Han lurar oss ofta på det som ska hända, och då kommer skrattet, när det oväntade sker.

Mer läsning

Annons