Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dags att lägga ner Killinggänget

/
  • Henrik Schyffert, Johan Rheborg och Robert Gustafsson, bland andra, hade Dramatenpremiär på lördagen efter mycket hemlighetsmakeri.

Annons

Förutsättningarna kunde inte vara bättre: obegränsat med pengar, all tid i världen, carte blanche att göra vad de vill, bara det är roligt, jätteroligt.

Således rena drömupplägget när Killinggänget i första scenen av Drömmen om Herrön får uppdrag av direktören (Malin Ek) och hennes arkitekt (Reine Brynolfsson) att fylla det nya tivolit med galna upptåg.

Men drömmen blir om inte en mardröm så en lång, frustrerad teaterresa som blottar gängets alla problem.

Och tro mig, problemen är många. Så många att det är i stort sett är vad den två och en halv timme långa pjäsen Drömmen om Herrön handlar om. Frustration, ångest, ilska, uselt självförtroende där gänget bara då och då brinner till, skiner upp och levererar vad alla Dramatenbesökare hoppas på. Absurd, totalt respektlös, galen killinghumor.

Som när Johan Rheborg vill tala ut om sina självmordstankar och givetvis bara bidrar med material till en uppsluppen, spexig rad självmordsskämt. I de stunderna kan Killingarna fortfarande briljera.

18 år skiljer ”Drömmen om Herrön” från succén ”Glenn Killing i Manegen” som i ett slag förändrande, rentav revolutionerade svensk humor.

Robert Gustafsson, Andres Lokko, Martin Luuk, Johan Rheborg och Henrik Schyffert har blivit gråare, äldre, mindre blixtrande. Det skulle inte behöva vara en svaghet.

Men på Dramaten framstår de fem egocentriska komikerna som ganska trötta och framför allt trötta på varandra. De tycks knappt gilla varandra längre och frågar sig själva gång på gång om det inte är dags att lägga ned Killingprojektet.

Dessvärre är jag benägen att hålla med. Killinggängets haussade – slutsålt till jul – och extremt hemlighetsfulla intåg på nationalscenen är en rejäl besvikelse. Man ska nog vara en väldigt fanatisk fan för att inte nicka till under föreställningen. Måttligt skoj, inte särskilt gripande.

”Drömmen om Herrön” lyckas varken vara spexigt underhållande komik eller en pjäs som övertygande utforskar varför fem män som en gång vaskat fram guld ur alla sina galna olikheter, tappat gnistan och förlorat förmågan att lysa upp vår smådystra tillvaro.

Dramatiskt står pjäsen och stampar på samma ställe och enstaka lyckade skämt förmår inte dölja det faktum att Killinggänget överlevt sig själva. n

Mer läsning

Annons