Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dansbandsdrama som bara fungerar i teorin

/
  • Gråt inga tårar. Jossan (Lisa Hennix) och Krister (Ossi Niskala) i dansbandsmusikal.

Ett cancerbesked levereras sällan behagligt, och inte blir det bättre av att det anländer i form av en dansbandslåt. Dansbandssångerskan Lizette är döende, och återvänder till hembyn för att fira jubileet av dansbanan, och där väntar också den forna kärleken Stefan, som har hoppats varje dag att hon ska återvända från storstaden likt berättaren i Frank Sinatras skiva ”Watertown”.

Annons

”Gråt inga tårar” har även andra kärlekshistorier, men det är bara Lizette och Stefan som förmår att engagera mig, och deras försoning dränks i de andras självupptagna kackel.

Rasmus Lindberg har skrivit ett ”drama i dansbandstakt”, där dansbandsvärlden är berättelsens fond, och repliker lånas från dess lyrik. En pjäs som problematiserar den romantiska kärleken som den enda lyckoskaparen har svårt att hitta ett bättre material att gräva i. Det är inte så mycket en historia om kärlek som vår tids hårda krav på att maximera den personliga lyckan, där livspartners blir konsumtionsvaror som kan bytas in mot bättre.

”Gråt inga tårar” växlar mellan genrerna, och snuddar även vid spring-i-dörrar-fars, scenkonstens ekvivalent till dansbandsmusik. Jag skulle vilja placera in pjäsen i genren ”gapigt ensemblespel”, där scenen fylls med människor som ser igenom varandra, skriker och gråter i sina egna bubblor intill varandra. Först i slutscenen grips jag tag – bilden av hur livet slutar, likt en danskväll, i en tryckare.

Men i stort fungerar ”Gråt inga tårar” i teorin, inte i praktiken. Dansbandsmusik, däremot, fungerar i praktiken men inte i teorin.

Mer läsning

Annons