Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Där är han ju, Oskarson

/
  • Bra skådespelare också. En poetisk föreställning om depression med Peter Oskarson, tidigare chef på Folkteatern i Gävle. Kajsa Reingardt är hans medspelare i en vacker med lite hotfull skog av tätt hängda rep.

Vad gör Peter Oskarson nuförtiden?
Fick den frågan för ett tag sen och kunde bara svara att jag inte visste.
Nu vet jag och kan berätta.

Annons

Han spelar teater i Stockholm. I Teater Brunnsgatan Fyra, Kristina Lugns lilla välrenommerade teater, gör han och Kajsa Reingardt ett poetiskt och känsligt spel om depression.

”Gå genom ett berg” har både skrivits och regisserats av Niklas Rådström och det är en utlöpare av, eller en fortsättning på, hans fina fjolårsbok ”En handfull regn”.

Det är Rådströms regidebut och det har blivit en fin föreställning, vacker och livsbejakande.

I den timslånga föreställningen blandas mytiska berättelser som sagan om Orfeus och Eurydike med vittnesmål om depression, medicinska förklaringar till melankoli och korta scener där depressioner gestaltas.

Den här sjukdomen kan nämligen ha många ansikten. Den kan vara en knut som växer sig allt större i bröstet, en ilska som hotar att spränga hela världen, en ensamhet som stänger all kontakt ute.

Och den drabbar den närmaste omgivningen hårt. Här finns berättelser om självmord som nästan krossar de anhöriga och om självmordsförsök som överraskar omgivningen. Här gestaltas den isande tystnad som den sjuke går in i liksom den sjukes oförmåga att ta emot vård.

Depression är en skambelagd folksjukdom. Och en allvarlig sjukdom. Ändå vet man att varje depression till sist går över.

En vacker och lite hotfull skog av tätt hängda rep utgör enda delen av scenrummet. I den skogen rör sig skådespelarna ibland med sin ångest och på jakt efter det hopp som de förlorat i depressionen.

De vandrar in i och ut ur olika roller lika snabbt som de går in i den där skogen.

I roande scener ger de medicinska kommentarer till sjukdomen, diskuterar Orfeus-myten ur olika aspekter, ger glimtar från livet som deprimerad eller nära en deprimerad människa.

Föreställningen är mycket poetisk, har samtidigt en tät rytm där sorgen gör sällskap med milda burleskerier.

Och att Oskarson är en jäkla bra skådesplare visste vi ju redan, vi som sett till exempel ”Bröderna Karamasov”.

Mer läsning

Annons