Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Deprimerande verklighet

/

I ”Johannespassionen” behöver KD:s Göran Hägglund inte oroa sig för att verklighetens folk utelämnas.

Annons

De sitter på scenen, två biträden på långvården, vakar sig igenom natten under tristess och frustration, medan gamlingarnas desperata skrik bryter tystnaden från den trasiga radion. Runt bordet tränger höstens ångestmörker sig på.

De pratar, röker, och cirklar sig långsamt in på titelns Johannes, som inte är Bachs Johannespassion utan passionen för Johannes, en kille som kortvarigt extraknäckte där och lämnade två krossade hjärtan efter sig som har läkt lika dåligt som den skrikande tantens liggsår. Dramat når spetsen när en av dem hittar den andres kärleksbrev till Johannes. ”Vi bytte lakan tillsammans en gång.” Hemma har de passionslösa pojkvänner som tittar på Eurosport.

Susanne Svanberg och Nina Saunamäki har satt upp Mattias Anderssons – konstnärlig ledare på Backateatern – manus om de tröstlösa timmarna av väntan i våra liv, väntan på att arbetsdagen ska börja och väntan på att den ska ta slut. Det är en bitvis rolig men också fasansfullt deprimerande text.

I synnerhet Nina Saunamäki gör sin Birgitta med det hårda mentholtonfallet hos en vårdare som ser patienterna som boskap; hon ser ut att kunna, i sin frustration och leda, döda hela avdelningen bara för att något ska hända. Spelet är genomgående trovärdigt.

Efter föreställningen får amatörteaterföreningen AT Pegasus blommor och ett inspirationsbidrag från ATR, och det visar sig att halva publiken tillhör produktionen. Verklighetens folk lyser med sin frånvaro på läktaren. n

LÅNGVÅRD. Susanne Svanberg och Nina Saunamäki är trovärdiga i sina roller som biträden på långvården i Mattias Anderssons pjäs ”Johannespassionen”.

Mer läsning

Annons