Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Drama med många tillfällen till svarta skratt

/
  • Scener ur en uppdaterad föreställning. Jonas Karlsson, Livia Millhagen och  Kristina Törnqvist är i Gävle under tre dagar för att spela Ingmar Bergmans legendariska drama om                                       Johan och Marianne och deras äktenskap.

Annons

Ingmar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap” från 1973 skulle ha kunnat vara en reklamfilm beställd av skilsmässoadvokater. Tv-serien, en miniserie med modern vokabulär, porträtterade äktenskapet som en hämmande borgerlig bur, i synnerhet för den försiktiga Marianne. I takt med att Erland Josephson och Liv Ullman kläcktes ur sina artiga skal och gick i clinch i äktenskapets verbala gyttjebrottning, lär skilsmässopapperen ha regnat över Sverige.

Något sådan effekt kan inte en scenversion av texten få, och inte bara för teaterns begränsade räckvidd jämfört med tv:s kraftiga genomslag i ett tvåkanalsland. Skilsmässopappren har ösregnat länge nu, nya skurar går inte att urskilja, ens om de finns.

Betyder det att tiden har sprungit ifrån ”Scener ur ett äktenskap”, när äkta hälfter byts ut som tuggummin? Nej, inte nödvändigtvis, skilsmässor ses fortfarande av många som livets största misslyckande – om än inte lika socialt stigmatiserande numera – och i ett samhälle där vi får lära oss att allt är våra egna, personliga tillkortakommanden bortom sociala strukturer och större mönster, finns det en skrämmande tyngd kvar i dessa skilsmässopapper.

Men saker har ändå hänt på dessa 40 år, men märkligt nog tycks texten vara förberedd på det. Om Marianne kan ses som huvudperson i tv-versionen, med hennes frigörelse som röd tråd, är det Johan som träder fram i Stefan Larssons scenversion. Medan han på 70-talet, med sin borgerliga självsäkerhet och manschauvinism, var en provocerande karaktär, har tiden hunnit ikapp honom i Reinfeldts Sverige och han hade platsat i ”Solsidan”. Men även manlighetens kris.

När den självsäkra Johan börjar krackelera, omsprungen i karriären, drabbad av livets meningslöshet (och dessutom, arma krake, förkyld!), ger han tillsammans med den nystarka Marianne en blixtbelysning av samhällsutvecklingen.

Jonas Karlsson är inte lika pompös som Erland Josephson var; när han loskar sina repliker blåser de flesta tillbaka på honom själv. Livia Millhagen är vassare i kanterna än Liv Ullman, redan från start men i synnerhet mot slutet.

Det borgerliga hemmet är i Rufus Didwiszus scenografi kondenserat till en växande skog av golvlampor som skymmer kommunikationen, om än med en teppanyakihäll andligen närvarande. Scenrummets sluttande plan påminner om en skateboardramp.

Manuset som bygger på Bergmans egen scenversion från München (1981) består av sex långa scener, brottstycken från den äktenskapliga vardagen där de dova tonerna sipprar in, från den inledande intervjun med en damtidningsjournalist över Johans uppbrott till den stora uppgörelsen och epilogens vaga pyjamasklädda försoning. Parets barn är lika närvarande i deras liv som, säg, ett par hamstrar.

Scenen från tv-versionen där Liv Ullman högläser inför en somnande Johan om sitt ”intressanta själsliv” finns på min topp-tio-lista över svensk humor. Här är det inte lika roligt, förmodligen för att Livia Millhagen inte är en lika menlös Marianne som Liv Ullman. Annars har de förtjänstfullt mjölkat alla bittra droppar av komedi som finns i texten, och många tillfällen för svarta skratt finns. I sällskap av Johan och Marianne har man roligt.

Jag har alltid tyckt att Bergmans bild av det frusna äktenskapet har varit väl optimistisk, för hos Bergman talar de olyckliga alltjämt med varandra, orden sinar aldrig, men i det verkligt bottenfrusna parförhållandet har orden för länge sedan stelnat, om ett språk att klä känslorna i ens någonsin har existerat.

Någon lycka når de inte fram till, men ett slags acceptans, en ro när alla förväntningar har blivit besvikelser och de är, med Bergmans egna ord från förordet, ”mantalsskrivna i verklighetens värld”. Liksom hos Richard Yates i ”Revolutionary road” utgår Bergmans väg mot olyckan från för stora förväntningar på livet och på varandra.

Mer läsning

Annons