Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Mest
läst

Dramaten Deluxe

/
  • En gnistrande föreställning. Dramatens förföriska ”Fanny och Alexander” är en hyllning till teaterkonsten. Men det finns frågetecken.

Annons

Dramatens scenversion av Ingmar Bergmans film ”Fanny och Alexander” är som framtagen ur en julklapp under den Ekdahlska granen, en gåva till teaterälskare. Men som med alla julklappar finns det ett lätt sting av besvikelse. Verkligheten kan aldrig motsvara de förväntningar som finns under ett glansigt papper.

Scenversionen har tidigare spelats i Oslo och Köpenhamn, men de känns som testproduktioner inför den verkliga hemkomsten till Bergmans eget hus.

Filmen är en ofrånkomlig skugga i bakgrunden – jag är glad att jag inte valde att se om den utan bara har vaga minnesbilder – och det är som om regissören Stefan Larsson redan i inledningen vill jaga skuggan på flykt genom att övertydligt markera att det är teater och ingenting annat när Alexander bryter den fjärde väggen i direktkontakt med publiken.

Den nära fyra timmar långa ”Fanny och Alexander” är Dramaten deluxe, på gott och ont. All tradition, alla stora gester och allt bladguld hälls ner i mixern.

Inledningen satsar på att förföra med glitter som faller snölikt från skyn, en magnifik julgran och liksom ett flexande av Dramaten-musklerna. En dyr prislapp tycks hänga över scenen likt dockan i juden Isaks bostad.

Medlemmarna i teaterfamiljen Ekdahl dansar förbi i korta scener, matriarken Helena och hennes tre söner med familj. Veklingen Oscar som snart ska dö, kåtbocken Gustav Adolf och den självhatande Carl. Där finns också barnen, Fanny och Alexander, som snart ska byta barndomens magiska scenografi av teaterns lätthet mot biskopsgårdens asketiska gråhelvete. När deras far dör lämnar modern Emelie denna tyngdlösa värld för att söka någonting djupare och mer allvarligt sinnat hos biskop Vergérus; snart har biskopen manipulerat dem in i sin makt och vägen tillbaka tycks igenvuxen.

Scenografin är briljant när den snurrar runt på scenen, öppnar upp olika rum i det Ekdahlska residenset och i biskopsgården. En scenlösning som möjliggör ett nästan filmiskt klippande mellan de två världarna. Snabbheten som därmed byggs in i föreställningen bidrar dock till att rollerna riskerar att blott bli skärvor. Mest drabbar det gestaltningen av äktenskapet mellan Carl och hans tyska fru, som blir en parentes.

Marie Göranzon gör sin matriark hård och varm. Jonas Karlsson flörtar med farsen i sina sängkammarscener, och är lysande när han tillsammans med brodern ska förhandla med biskopen och får ett ystert raseriutbrott. Han är den som mest lyckas göra rollen till sin. Men Livia Millhagen som Emelie är inte långt efter i en roll som är mer hårdhudad än i filmen, mer har karaktären av centralgestalt. Unga Viktor Lindblad Poturaj som Alexander är också ett fynd.

Störst frågetecken sätter jag för Reine Brynolfsson som biskopen, en mer ömklig figur än i filmen, en människa som man föreställer sig ha ett slappt och fuktigt handslag. Men det finns också en poäng i att svartrocksmonstret har krympt. Hans nedbrytning av Emelie och hennes barn tar dem ner till hans lilla värld. Efter att ha sett Jonas Malmsjö i tv-serien ”Anno 1790” spela en karikatyr av fadern Jan Malmsjös biskop, minst lika obehaglig, kan jag inte låta bli att önska se honom få rollen i arv.

Scenen snurrar vidare som ett olyckohjul mot det eldfängda slutet, komedi varvas med drama och fars med tragedi. ”Fanny och Alexander” är en berättelse som dras mellan två ytterligheter och som provar alla masker scenkonsten erbjuder. En hyllning till teatern med skarp blick för vad som händer när maskerna tar över. Det är en på ytan bländande föreställning, gnistrande som julgranen, och det är först efteråt en viss hunger smyger sig på.

Mer läsning

Annons